Allt är förvisso inte bra i storfilmen ”Kronjuvelerna”. Det finns några klichéer för mycket, till exempel den om de ”lyckliga” dårarna på det stora mentalsjukhuset, även om bilden ryms inom filmens sagoton.

Men i stort är Ella Lemhagens vackra, tragikomiska gestaltning av Carina Dahls brokiga, fantasifulla originalberättelse om behovet av drömmar och vikten av en humanistisk livshållning en svensk film att verkligen glädjas åt.

Redan i debuten ”Drömprinsen – filmen om Em” 1996 visade Ella Lemhagen både sin formmedvetenhet och förmåga att regissera unga amatörer. Hon har utvecklat stilen tillsammans med fotografen Anders Bohman och ”Kron­juvelerna” är hela tiden fascinerande att titta på.

Bilderna, den dova färgskalan och Fredrik Emilsons dramatiskt understrykande musik smälter samman till en helhet som vi inte har skämts bort med i svensk film.

Stora delar är inspelade i Litauen, där filmteamet till exempel hittade en bebyggelse med det önskade slitaget och en sorts tidlöshet som inte är lika lätt att finna i Sverige. Sedan kan man möjligen irriteras en aning över att plötsligt se dagens folkölsburkar bland ungdomar med 60-talets Farah Diba-frisyrer. Lemhagen har en oortodox syn på tidsmarkörerna.

Alicia Vikander spelar huvudrollen Fragancia, dotter till skofabriksarbetaren och den drömmande amatörkemisten Fernandez (Michalis Koutsogiannakis) och storasyster till Jesus (Jesper Lindberger) med Downs syndrom.

Alicia Vikander fick en Guldbagge tidigare i år för ”Till det som är vackert”. Återigen gör hon en fullständigt självlysande, gripande tolkning av en kärlekssökande kvinna, som letar efter stabilitet i en socialt utsatt situation, där drömmarna inte alltid räcker. Ella Lemhagens arbete med Louise Radon och Jonatan Bökman, den yngre Fragancia och unge skofabrikantsonen Richard, är också säkert och proffsigt.

Den dramatiska historien rullas upp som ett kriminalfall, där Frangancia misstänks för att ha skjutit Richard Persson, allt i ett försök att komma åt sanningen om vad som egentligen hände hennes lillebror en sommarkväll vid en badstrand.

Några större djupsinnigheter erbjuder inte Carina Dahls berättelse men i konkurrens med till exempel Twilightserien och andra fantasyberättelser står sig den svenska, poetiska sagan väl.