MY WEEK WITH MARILYN. Går det att pressa mer ur myten Marilyn Monroe? ”My Week with Marilyn” bidrar inte med något nytt i alla fall. Här bekräftas den allmänna bilden av Monroe som en instabil pillerfrossare, en liten osäker flicka paketerad som hela världens sexsymbol. Den bilden fångar Michelle Williams annars fint i sin gestaltning, och med snyggt imiterade manér, makeup och några pålagda kilon blir hon hyfsat porträttlik.
Fi
lmen skildrar inspelningen av komedin ”Prinsen och balettflickan” i Storbritannien 1956 (en idag – med rätta – ganska bortglömd film) och lutar sig mot Colin Clarks memoarer. Han var tredje regiassistent, närmast en springpojke, men fick ta hand om Monroe när hennes make Arthur Miller återvände till USA. Clark förälskade sig, och hade under en vecka en lätt flirt med superstjärnan.
Inspelningen var kantad med problem. Monroe ville skaka av sig imagen som dum blondin och hade därför hyrt in Laurence Olivier som regissör och motspelare. Det blev en våldsam krock mellan två egon, mellan amerikanskt och brittiskt och mellan gammaldags skådespeleri och den nya flugan method acting. Oliviers sårande utspel fick Monroe att rymma från produktionen. Han stod inte ut med att hon stal rampljuset och dessutom var oförmögen att lära sig manus (”att regissera Monroe är som att lära en grävling urdu”, fräste han vid ett tillfälle). Plufsige Kenneth Branagh är till utseendet helt olik den stilige Olivier, men gör en karismatisk tolkning av teaterdivan. Filmen lyfter i varje scen han är med.
”My Week with Marilyn” är en påkostad prestigeproduktion i historisk kostym. Som de flesta verk i den genren är den också tillrättalagd och platt – med en besvärande underton av sentimentalitet som tilltar mot slutet (tänk ”The King’s Speech”). Men epoken är snyggt återskapad, och för den filmhistoriskt intresserade är det väldigt kul att få se Pinewood Studios på 50-talet, med figurer som Jack Cardiff och Paula Strasberg bland kulisserna.