Ingen 3D. Ingen högljudd action med halsbrytande jakter. Inga popkulturella referenser för de vuxna. Och framförallt: inga produktplaceringar. Kort sagt en lagom lång, lugn och mild tecknad saga för de små barnen – berättad unge­fär som jag föreställer mig att Puh-författaren A A Milne skulle ha animerat och regisserat den.

Faktum är att den ligger så nära förlagan att figurerna bokstavligen går ut och in ur hans texter och illustrationer. Ibland pratar de även med berättaren. Och i en scen kommer till och med bokstäverna ut ur boken till våra huvudpersoners undsättning.

Undantaget de lättförglömliga sångerna är det svårt att motstå filmens anspråkslösa charm.

Liksom flera av Milnes historier bygger intrigen på språkliga missförstånd som får dramatiska följder när Puh och hans vänner tror att ett monster lurar i Sjumilaskogen. Samtidigt hittar eller uppfinner de allsköns drastiska och roliga ersättningar för den mer än vanligt mollstämde Iors förlorade svans.

Allt slutar förstås väl, och i den mån man kan tala om en sensmoral går den nog ut på att det vi är mest rädda för finns inom oss själva. Alldeles utmärkt i moralpanikernas och trygghetsnarkomanins tidevarv.