Det finns en underbar scen mellan Helena Bergströms Fanny och Tord Petersons Ivar. Den sistnämndes ansikte är vackert belyst och den gamle mannen utstrålar ömhet och kärlek. Det behövs eftersom Fanny berättar att han, i motsats till vad hon tidigare sagt, inte är hennes pappa. Lite senare sitter Fanny i ett förtroligt samtal om faderskap med Sven Wollters Axel Flogfält. Också här lyckas skådespelarna förmedla en påtaglig känsla av tillit och tolerans. Det är i sådana stunder som tredje historien om invånarna och utbölingarna Fanny och Zac (Rikard Wolff) kompletterade med femtonåriga dottern Alice (Molly Nutley) i den vackra västgötska byn blir riktigt bra. Ska man se filmen, ska man främst göra det för de äldre skådespelarnas skull samt pastors­adjunkten Kristoffer (Lindy Larsson). Alla som såg honom på Intiman i Malmö förra säsongen i ”Carmen” och ”All You Need Is Love” vet att det handlar om en mångsidig superbegåvning. Här blir han lite av en Kristus­gestalt, kanske därav namnet, och hela berättelsen går i försoningens tecken, då Fanny återvänder till byn för att reda ut oklarheter kring både sin egen och dotterns biologiske far. Och inget fel i det. Men gestaltningen är orytmisk med onödiga tågscener. Man begriper ändå att folk förflyttar sig. För den som inte har sett de två tidigare Änglagårdsfilmerna tror jag att många av invånarna framstår som ofullständigt skrivna rollkaraktärer. Inte heller för nykomlingar kan de nostalgiskt inklippta bilderna från Änglagård I och II ge något mervärde. Tiden har inte stått still i byn som i dag kan stoltsera både med ett litet spa och närodlat i handelsboden. Flera av individerna är där­emot fortfarande jätte­skvallriga och fördomsfulla även om de så småningom tar sitt förnuft till fånga. Tyvärr dras tempot ned den sista fjärdedelen och Nutley har inte riktigt känsla för när det är dags att sätta punkt.