Två medelålders medelklasspar möts i en lägenhet för att reda ut skuldfrågan i ett slagsmål mellan deras elvaåriga söner. Det som börjar med artighetsfraser, samförstånd och kaffesörplande urartar snart i whiskypimplande, spyor och verbal pajkastning på sandlådenivå.

På pappret kan fransyskan Yasmina Rezas succépjäs ”Massakerguden” – som sattes upp på Intiman i Malmö häromåret – tyckas bygga på en banal idé. Se, minsann: de vuxna är inte bättre än barnen, civilisationen är enbart en tunn fernissa.

Men ”Massakerguden” är ett spänstigt komedistycke med eleganta vändningar och fina nyanser som blottlägger klasshierarkier och kvävande sociala koder. Trots att handlingen i Roman Polanskis filmversion ”Carnage” flyttats från det rigida klassamhället Frankrike till en lägenhet i Brooklyn fungerar texten utmärkt – även om filmen ironiskt nog är inspelad i Paris eftersom Polanski inte vågar resa till USA på grund av våldtäktsanklagelsen från 1977.

Att ”Carnage” blivit så lyckad beror främst på den formidabla skådespelarkvartetten med Kate Winslet, Jodie Foster, Christoph Waltz och John C Reilly.

Waltz och Winslet är det gästande businessparet – han är en stressad fullblodscyniker som inte kan slita sig från affärssamtalen på mobiltelefonen, hon ett elegant sminkat och strikt klätt fodral som är på väg att spricka i sömmarna.

Reilly och Foster gör värdparet som är ett snäpp längre ner på samhällsstegen. Reilleys rollfigur är en godmodig klassresenär som inte lyckas dölja sina – i de andras ögon klumpiga – arbetarmanér, Foster en idealistisk och nervig akademiker.

Efterhand blir stämningen i lägenheten alltmer spänd då sprickorna mellan – och inom – paren blir tydliga. Alla har sin syn på barnuppfostran, livshållning och moral och försöker bygga bräckliga allianser som gagnar deras sak: par mot par, män mot kvinnor.

Foster och Waltz har de tacksammaste rollerna och sticker ut lite extra, men alla fyra bjuder på stor­artat, underhållande skådespeleri. Att ingen av dem Oscarnominerats är en gåta som bäst förklaras med de senaste årens kontroverser kring Polanski, som här är på strålande lekfullt humör efter den pressande tiden i husarrest.

”Massakerguden” är givetvis perfekt material för en regissör som älskar sarkastisk, svart humor och klaustrofobiska spelplatser (tänk ”Repulsion”, ”Cul-de-sac” eller ”Hyresgästen”). Även om Polanski inte försöker dölja att ”Carnage” i grunden är en pratig pjäs som nästan helt utspelar sig i en lägenhet, är vi långt från tv-teater. Hans intelligenta, knivskarpa regihantverk är lika starkt som vanligt.

Reza och Polanski drar ner byxorna på borgarklassen lika muntert som Luis Buñuel – här finns en klar nickning till den senares klassiker ”Mordängeln”. Precis som i den filmen lyckas sällskapet i ”Carnage” inte lämna huset, trots flera försök – som om de sitter fast i ett socialt fängelse. Och i en kort scen, blinka och du missar den, tittar Polanski själv in på fångarna genom en dörrspringa i trapphuset, i rollen som grymtande granne.