JÄRNLADYN. Självklart är hon värd ytterligare en Oscar, denna makalöst begåvade och in i minsta detalj noggranna, superproffsiga, Meryl Streep.

Hon fick sin första Oscar för 32 år sedan för rollen som mamman i skilsmässodramat ”Kramer vs Kramer” och sin andra för rollen som den judiska modern med smärtsamma minnen från förintelsen i ”Sophies val” tre år senare.

Det Meryl Streep gör i ”Järnladyn” är på sätt och vis en summering av allt det som hon har lärt och utvecklat under åren. Nu kan hon helt trovärdigt krypa in i en åldrande, delvis dement, rollgestalt som Margaret Thatcher. Allt finns på plats. Från den lite struttiga gången, det totala glappet i blicken när hon inte minns och dess motsats, alltså skärpan, då hon plötsligt kommer ihåg vissa detaljer.

I tillbakablickarna som den ambitiösa högerpolitikern, senare landets första kvinnliga premiärminister med en unik retorisk förmåga, briljerar skådespelaren Streep med sina många sylvassa repliker. Det är bitvis mycket underhållande, inte minst i scenerna när Thatcher ”görs om”, tvingas skippa hattarna och tar röstlektioner för att låta mer auktoritär och mindre skrikig.

Filmen får trots allt inte högre betyg än en trea. ”Järnladyn” är visserligen oklanderligt snyggt gjord, men många frågor förblir obesvarade. Thatcher, starkt inspirerad av darwinismen där den starkaste överlever, var aldrig beredd att kompromissa. I hennes politiska värld styrde de hårda principerna, även om det innebar att människor slängdes ut på gatan. Vissa engelsmän är stolta över Thatcherperioden, andra skäms. Hennes tidiga erfarenheter kring ekonomi och hushållning från pappans speceriaffär räckte långt, men när stor­politiken krävde ett annat seende, gick det inte.

Prestigekriget kring Falklandsöarna blev visserligen en seger för britterna, men samtidigt började Thatcher­epokens nedgång, för att sedan krossas in samband med EU-frågorna.

Phyllida Lloyds film är visserligen inte en helt okritisk hyllning av den kontroversiella politikern, men den ifrågasätter inte heller hennes ideologi och resultatet av alla avregleringar och privatiseringar, som hög arbetslöshet och tilltagande fattigdom. Snarare vill ”Järnladyn” att åskådaren identifierar sig med både den unga och den gamla Margaret Thatcher och ser hennes perspektiv på hur man tar sig fram i livet, där brisen på medkänsla åtskilliga gånger lyser igenom.

När det bränner till i de politiska avsnitten har filmen inte några djupare förklaringar att bistå med.

Kvar finns Meryl Streep och ett nöjsamt samspel med Jim Broadbent, DT, det vill säga Denis Thatcher. Broadbent tillhör dessa gudabenådade brittiska skådespelare, skolad hos bland andra Mike Leigh, som alltid skapar en mångbottnad gestalt. Därför ser man, lyssnar och engageras så länge DT är den ifrågasättande partnern. När han ser hur hustruns äregirighet alltmer tar över, mattas hans kritik och manusförfattaren Abi Morgan förmår inte riktigt hålla samma intresse vid liv.

Phyllida Lloyds upplägg är inte långt borta från den romantiska komedin med ett antal svårövervinnerliga problem, till exempel ursprunget ur ­ olika sociala klasser. Tidigt deklarerar också den unga specerihandlardottern med examen från Oxford att hon inte är lik andra kvinnor och måste få ägna sig åt det som ger hennes liv mening, det vill säga inte diska tekoppar och snyta barn.

Lloyd poängterar bildmässigt gång på gång hur Thatcher bryter in i den manliga världen och hur medveten hon är om de ojämlika förhållandena. Men allt stannar på det indivi­duella planet och hon gör aldrig något politiskt utifrån sina erfarenheter. Någon feminist, som strider för kvinnors likaberättigande, vaknar aldrig in­nanför hennes pansar.