TYRANNOSAUR. ”Vad är det för fel på mig”, frågar sig mannen. Gråter. Den misshandlade kvinnan tröstar och förlåter. Mannen slår igen.
Det är en mörk och brutal värld den brittiske skådespelare Paddy Considine målar upp i sin första långfilm som regissör. Han värmde upp redan för några år sedan med kortfilmen ”Dog Altogether” (2007) som la grunden för ”Tyrannosaur”, även den med Peter Mullan som Joseph – en man genomsyrad av våld, driven av självdestruktivitet.
”Tyrannosau
r” öppnar med att Joseph i besvikelse över ännu en spelförlust hos den lokale bookmakern sparkar ihjäl sin hund. Ångern och skammen tar han ut på en pakistansk butiksägare och några ungdomar på puben.
I ett försök att undkomma sig själv dyker han in i second hand-butik och duckar bakom en klädställning. Hannah som står i butiken ber för honom och han svarar med att i förnedrande ”fucking”-ordalag förlöjliga hennes tro, hennes välgörenhetsarbete och småborgliga liv.
Utan att egentligen själv förstå varför fortsätter Joseph att komma till Hannahs butik och långsamt går det upp för honom att hennes liv är minst lika smärtsamt som hans. Trevande utvecklar de en vänskap.
Skådespeleriet är svårslaget. Olivia Colman gör ett välbalanserat porträtt av en kvinna som brister. Och skotten Mullans register spänner från aggressiva vredesutbrott till ångestladdad eftertänksamhet, och däremellan ett känslominerat vardagstillstånd av krank vilsenhet. Som i scenen då Hannah försöker knyta Joseph slips och han ryggar tillbaka för beröringen, som om han hade väntat sig ett slag.
Det är svårt a
tt föreställa sig denna studie i manlig aggressivitet – dess kretslopp och inte minst arv – annat än i en brittisk film. Considine skildrar männen med fårade ansikten och valkade knogar, märkta av hårda tider och ackumulerad brist på kärlek, samt kvinnorna med undflyende blickar, i generationer nedslagna av manligt våld.
I denna fond av livlös miljö och dova toner finns något universellt. Joseph måste finna ro inom sig för att fortleva.