Just nu är det inte bara ekonomisk kris utan att döma av den här plågsamt obegåvade amatörsemesterrullen också svåra depressionstider i nöjesbranschen.

Idén har tydligen varit att utan manus dumpa några skådespelare och musikartister iförda Butterickskläder i Moçambique och sedan bara låta kameran gå.

Resultatet är en åttio minuter lång förolämpning både mot lokalbefolkningen och mot betalande biobesökare i Sverige.

Dr. Alban och Kikki Danielsson gör en trött freakshow av tidigare meriter såväl på scen som i veckopress, alltmedan huvudbananen växlar mellan tom fåraktighet och trista dumkvickheter.

Redan fem minuter in i filmen svindlar tanken över hur det kan vara möjligt att tänja på pekoralet i ytterligare en timme och en kvart. Och bara att försöka formulera en kritik mot det här svårslagbara bottenrekordet även för svensk film känns som att ge ”Sean Banan inuti Seanfrika” alltför mycket erkännande.

Inför detta själlösa svarta hål av talanglöshet frestas man utbrista: kom tillbaka Åsa-Nisse, allt är förlåtet.