Jason Reitman lockar gärna biopubliken att skratta åt otippade ämnen, från omoraliska lobbyister ("Thank You for Smoking") till tonårsgraviditet ("Juno") och nu arbetslöshet.

"Up in the Air" är dock ingen komedi utan ett drama med komiska inslag och det är inte människorna som förlorar sitt jobb som regissören driver med, utan huvudpersonen Ryan (George Clooney) och hans absurda postmoderna existens. Chefer över hela USA som vill slippa undan den obehagliga uppgiften att varsla sina anställda hyr in Ryan för att ta över den otacksamma uppgiften, vilket innebär att han tillbringar större delen av sitt liv på hotell, flygplan och flygplatser. Ryan drömmer om att klocka in 10 miljoner air miles och känner sig mer hemma i luften än i sin tomma lägenhet i Omaha. Men hans luftburna livsstil hotas av den unga drivna Natalie (Anna Kendrick) som övertygar Ryans chef (Jason Bateman) om att uppdragen kan skötas genom videosamtal. Samtidigt börjar han en affär med den sexiga Alex (Vera Farmiga).

"Up in the Air" är genremässigt svårdefinierad. Dialogen med fingret på nutidspulsen ("jag googlade dig – så gör moderna tjejer när de blir förälskade") andas finurlig indiekomedi, en känsla som förstärks av det omsorgsfullt hoppusslade pop-soundtracket. Helhetsintrycket är dock allvarsamt. I en bröllopssekvens närmar sig filmen de kvalmigt konservativa värderingar som genomsyrar slutet på så många annars underhållande Hollywoodkomedier. Men sedan viker handlingen av från den till synes självklara upplösningen. Tempot haltar i andra halvlek och växlingarna mellan rapp komedi och ett mer dämpat, eftertänksamt läge är inte helt bekväma. Det är inte skådespelarnas fel, deras insatser övertygar och det finns en berättarmässig poäng med att karaktärerna ter sig lite tvådimensionella i filmens mer lättsamma delar. Filmens svaghet är också dess styrka; det är uppfriskande att se en amerikansk genrefilm som inte väljer den enklaste vägen.

Mottagandet i USA har varit positivt med undantag för ett fåtal kritiska röster om skildringen av den ekonomiska krisens offer. I jämförelse med bokförlagans pr-katastrof är det dock en bagatell. När Walter Kirns bok gavs ut på sommaren 2001 visste ingen vilka associationer ett omslag föreställande en affärsman som ett exploderande flygplan skulle ge bara ett par månader senare.