Film: Vårt dagliga bröd
Genre: Dokumentär
Originaltitel: Unser täglich Brot
Land: Österrike
År: 2005
Längd: 1.31
Österrikiska dokumentärfilmare har på senare tid kommit med det ena
alarmerande verket efter det andra.
Härom året var det Hubert Saupers nästan gastkramande ”Darwins mardröm” om
västvärldens exploatering av fiske i afrikanska sjöar. Ulrich Seidl ägnar
sig i dag främst åt spelfilm men skolades inom den dokumentära genren.
Nu kan vi ta del av Nikolaus Geyrhalters ”Vårt dagliga bröd”, en lika
konsekvent genomförd film som föregångarnas.
Geyrhalter studerar den industriella matproduktionen i Europa. Öppningsbilden
är slaktade, uppskurna griskroppar som hänger i krokar. Sedan går han vidare
till den fabriksmässiga kycklinguppfödningen med pipande och skrikande
ungar, nötboskap, laxodlingar där fiskarna sugs upp i stora slangar men
också tomat-, gurk- och sparrisodlingar med all konstbesprutning samt
olivlundar där maskiner far fram på ett halsbrytande sätt.
Det är upplysande, upprörande men också plågsamt. Kräkkänslan infinner sig
och man lämnar salongen med frågan: vad kan jag egentligen äta om jag som
konsument vägrar delta i denna fasansfulla massproduktion där djur skriker
och far illa och illegal arbetskraft används på många platser? På ett ställe
då jordbruksarbetare hämtar sina pengar kan man tydligt höra det spanska
ordet clandestino, det vill säga människor som lever underjordiskt.
”Vårt dagliga bröd” saknar nämligen vanlig dialog och har ingen speakertext.
Så tillvida lämnar filmen åskådaren flera gånger i sticket och en
kommenterande, eller åtminstone en informerande, text hade underlättat
förståelsen. Nu kan den tyskspråkige vid ett par tillfällen uppsnappa något
av vissa arbetares vardagsprat men i övrigt måste var och en göra sin egen
tolkning.
Geyrhalter har mycket tydligt valt det genomgående greppet därför att han
vill gestalta en främmande, skrämmande och bortstötande värld. Hans film tar
oss in i artificiella miljöer där människor klädda i desinficerade overaller
och hörselskydd vistas i kala industrilokaler. Man kan lätt få intrycket att
man iakttar några märkliga aliens från främmande planeter.
Många sekvenser etsar sig fast, bland annat den med kvinnan som sitter vid
ett band där de döda upphängda grisarna stannar till så länge framför henne
att hon med uttråkad min hinner klippa av fötterna.
”Vårt dagliga bröd” utvecklas till ett stenhårt angrepp på den industri som
förser Europas befolkning med mat på bordet. Alla som kämpar för bättre
djurhållning, kortare transporter, mindre besprutning med mera har fått sin
kampfilm, om än i en utstuderad estetisk form.