Femtonårige Sebbe har det inte lätt. Han är mobbad i skolan. Mamman dränker
sina sorger i öl. Och pengarna räcker inte till nya vinterkläder.
I ”Sebbe” skildras ett Sverige som man sällan ser på film – ett betonggrått
miljonprogramsområde med fattiga helyllesvenskar som hänger på sunkiga
kvarterskrogar eller deppar i tvättstugorna. När jag träffar regissören
Babak Najafi på Göteborgs Filmfestival säger han att han velat undvika
klichéer som brukar tynga ner berättelser om förorten – som droger,
kriminalitet och invandrare.
– Vi lever i ett välfärdssamhälle – Sverige är ett jättebra land – men det
finns delar som sällan porträtteras, som man skjuter ifrån sig för att man
inte vill veta av dem. Det finns så många kontraster som är värda att ta upp.
”Sebbe” är Babak Najafis långfilmsdebut, efter en lång rad kortfilmer. Sitt
starka intresse för berättande fick han redan som barn i Teheran på
80-talet. Under kriget mellan Iran och Irak blev berättelser och filmer ett
sätt att fly verkligheten.
– Dagens ungdomar spelar tv-spel, vi berättade historier istället. Eller
tittade på film. Det var ett sätt att dämpa nervositeten och rädslan. Jag
minns att jag såg en dubbad version av ”Bröderna Lejonhjärta” mitt under ett
bombanfall. Min granne var en av de första som skaffade en vhs-bandspelare i
Teheran. Eftersom alla i hyreshuset ville titta så drog vi sladdar till
lägenheterna och ringde runt och sa ”det är filmdags” när vi skulle starta
videospelaren.
Familjen kom till Sverige 1987, när Babak var elva år. Egentligen var det en
semesterresa, men då kriget blev värre så vågade de inte återvända hem. Kvar
i Iran var Babaks två äldre bröder.
– När vi skulle resa så sa jag till dem: vi ses om två veckor. Det tog elva år
innan vi sågs igen.
Just avsked är också temat i ”Sebbe”. Sebbe och mamman har en stark, men
komplicerad relation. Hon vet om att hon är en usel förälder. Hotet är
överhängande att de måste dela på sig.
– Att skiljas från någon mot sin vilja är något som vi alla har upplevt,
oberoende av ålder, kön eller nationalitet – om det så är avsked från en
förälder, partner, syskon, eller vän. Jag vill att alla kan känna igen sig i
filmen, att den har en smärtpunkt som är lika för alla.
Sebbe spelas av Sebastian Hiort af Ornäs, till vardags också kallad Sebbe. Han
har, liksom de andra ungdomarna i filmen, aldrig agerat tidigare.
– Det var en lång process att hitta dem, för jag ville inte ha ungdomar som
siktade på att bli stjärnor. Jag besökte samtliga högstadie- och
gymnasieskolor i Stockholm. När jag såg Sebastian på en skolgård var det som
om människan jag hade fantiserat om i flera år stod framför mig. Det var
nästan en religiös upplevelse.