Det var en balansakt 415 meter upp i luften som ingav en känsla av
overklighet. På morgonen den 7 augusti 1974 vandrade fransmannen Philippe
Petit på en lina fastspänd mellan de två tornen i World Trade Center – utan
skyddsnät, utan säkerhetsanordningar.
I tre kvart var han ute på den 43 meter långa linan, gick åtta gånger mellan
tornen, stod på knä, låg ner, pratade med fiskmåsarna – tills polisen hotade
att plocka ner honom med hjälp av en helikopter.
– När jag ser tre apelsiner jonglerar jag. När jag ser två torn vandrar jag,
var Philippes kommentar till pressen efteråt.
Uppträdandet blev en världsnyhet och Time Magazine utnämnde det till
"århundradets konstnärliga brott". Men så småningom föll lindansen i
glömska, mycket beroende på att den inte filmades.
I New York, däremot, fastnade händelsen i det kollektiva medvetandet, berättar
James Marsh, regissören bakom dokumentären "Man on Wire".
– Det är en del av stadens folklore. Själv hörde jag historian av en vän när
vi var uppe i World Trade Center i början av nittiotalet. Det blåste och
huset rörde på sig rätt rejält – de var byggda för det. Jag trodde knappt på
honom.
Om Philippe Petit är ett fenomen kan detsamma sägas "Man on Wire". Filmen är
en av 00-talets mest hyllade dokumentärer, vann en Oscar 2009 och blev en
stor kommersiell succé i USA.
Det är en oavbrutet spännande film, som innehåller flera lager: en
nagelbitarthriller om ett spektakulärt inbrott – kuppen krävde många
medarbetare och månader av förberedelser – men också ett tidsdokument; en
film om vänskap och kärlek, men också ett personporträtt av den färgstarke
och udda Philippe Petit. Huvudpersonen framstår som en inte helt sympatisk
gycklare och småskojare vars drömmar gränsar till storhetsvansinne.
– Det är en vacker historia om ett omöjligt uppdrag, och processen som gör
det möjligt är dramatisk och innehåller konflikter. Philippe är per
definition en exhibitionist. Filmen visar energin, uppfinningsrikedomen och
hans förmåga att övertala folk. Det var ett monstruöst egoistiskt projekt.
Att Philippe Petit – som numera bor i USA och fortfarande uppträder – hade ett
monstruöst ego fick James Marsh också känna på under filminspelningen.
– Det blev en bitter kamp och var väldigt stormigt bitvis. Han var kritisk mot
precis allt. Vi är väldigt olika, men fann varandra eftersom vi båda gillar
det subversiva och det skälmska. Jag gillar inte heller auktoriteter. Jag
har blivit arresterad och suttit i fängelse, för fyllegrejer. Han gillade
att jag hade en brottshistoria.
James Marsh tror att framgångarna för "Man on Wire" mest av allt beror på att
den ger en positiv bild av World Trade Center. Han bodde själv i New York
den 11 september 2001 och bevittnade terrorattacken.
– I filmen får man följa hur husen byggdes, vilket nästan blir som om de byggs
upp igen. När vi visade filmen i New York första gången blev människor
väldigt rörda, för de fick andra bilder än dem som har vevats obscent många
gånger de senaste åtta åren. Men jag nämner aldrig attackerna i filmen, det
skulle bara bli klumpigt. Undertexten är solklar för åskådaren.
– Sedan lyckades också Philippe förmänskliga tornen. De var väldigt
imponerande och kraftfulla och innehöll kommersiell verksamhet – och så kom
en okynnig fransman och transformerade dem till en scen. Han tyckte att de
nästan hade byggts för honom.
– Philippe blev en folkhjälte i New York för våghalsigheten och fräckheten.
Det vackra med historien är ju att de inte ska stjäla något. De spenderade
en enorm tid på förberedelser, förklädnader och falska papper bara för att
göra en föreställning.
Att uppträdandet aldrig filmades berodde på att medhjälparna var för utmattade
för att hålla i kameran efter flera timmars nästan omänskligt hårt arbete
med att få linan på plats. Några få stillbilder är det enda beviset.
– "Man on Wire" vinner bara på det, för om de hade filmat så hade händelsen
visats till leda, särskilt efter den 11 september. Stillbilderna är enkla
och rena, som en dokumentation av ett mirakel eller en dröm.
Den polisofficer som grep Philippe Petit tyckte också att han hade bevittnat
något av ett mirakel. I en tv-intervju precis efter händelsen berättar han
om hur polispatrullen "förtrollades".
James Marsh:
– Jag har ofta ifrågasatt att konst kan göra någon skillnad. Men konst kan
verkligen glädja människor. Här har vi en polisofficer som dagligen fick se
mycket hemskt, eftersom New York var som värst vid den här tiden på
sjuttiotalet. Och han är väldigt rörd och fängslad, även om han var där för
att arrestera Philippe.