Det var en ovanligt svårtippad guldbaggegala i år. Men juryn gick på
kritikernas favoriter snarare än biopublikens.
”Apflickorna” och ”Play” dominerade välförtjänt i de tunga kategorierna, och
Ann Petrén belönades som bästa kvinnliga skådespelare för ”Happy End”. Ingen
av filmerna har nått någon större publik – men förhoppningsvis kan de göra
det nu.
Galans stora förlorare var däremot biosuccén ”Simon och ekarna”, som hade
rekordmånga nomineringar – 13 stycken – men fick lämna med två tröstbaggar
för bästa manliga (Jan Josef Liefers) respektive kvinnliga biroll (Cecilia
Nilsson). Inte minst tysken Liefers insats var välförtjänt då han lyckas ge
lite nerv åt den träiga prestigefilmen varje gång han dyker upp.
En liknande insats gör Sven-Bertil Taube när han räddar ”En enkel till
Antibes”. De stående ovationerna när åldermannen belönades med baggen för
bästa manliga huvudroll var givetvis också ett rörande tv-ögonblick som
juryn måste ha förutsett.Taube är mycket bra i en film som egentligen inte
håller måttet för guldbaggegalan.
I år hade baggarna förökat sig och vi fick nya kategorier som klippning,
kostym, ljud, smink, musik, scenografi och visuella effekter. Tanken att
uppmärksamma att film är ett kollektivt arbete är rätt, men fler priser
innebär också en segare gala.
Efter det inledande sång- och dansnumret följde en rejäl transportsträcka av
filmklipp och tacktal.
Petra Mede ledde för andra året i rad. Hon gjorde det snyggt och proffsigt,
men känslan av en lågbudgetkopia av Oscarsgalan är besvärande – särskilt som
man lånar alltför många grepp från förebilden.
På slutet utbrast en gospelkör i en lovsång till den skrotade vuxencensuren.
Just nu står hela branschen inför ödesfrågan om ett nytt filmavtal som ska
presenteras i dagarna. Vi får hoppas att de finns anledning att hyra in
kören även nästa år.