Vi har sett det förr. Ett ensembledrama om det dagliga slitet på polisstationen. Den råa jargongen, intrigerna och kärleksförvecklingarna.
Men ”Polis” är knappast en ny ”Hill Street Blues” – här skildras en parisisk polisenhet, Brigade de protection des mineurs, som utreder brott mot barn och ungdomar. Ofta handlar det om sexuella övergrepp.
Maïwenn fick idén till filmen från en tv-dokumentär. Hon gjorde en omfattande research och byggde ett manus utifrån verkliga fall.
– Jag greps av den mänskliga sidan av polisernas arbete. Det handlade inte så mycket om vapen och bilar, utan de fungerade nästan som socialarbetare.
Den mänskliga sidan märks också i den drastiska humorn i filmen. På något sätt lyckas Maïwenn skämta om de mest förbjudna. Det kan vara tonårsflickan som hjärtligt skrattas ut av poliserna då hon berättar om sitt vidlyftiga sexliv, eller klent begåvade vuxna som inte förstår att de begått övergrepp.
– Ja, jag tror att man kan skämta om allt. Och det är sann skildring. Poliserna skrattar mycket i verkligheten. Det är ett sätt att avskärma sig för att klara av de tunga fallen.
Var det något so
m förvånade dig unde
r researchen?
– Hur sexualiteten har banaliserats bland tonåringar. Att många anser att det är okej att ha sex för att få en mobiltelefon, exempelvis.
Vi får in
te se hur några fall
slutar. Varför?
– Eftersom det är så i verkligheten för poliserna. Efter 24 timmar släpps de gripna, eller flyttas. Poliserna vill inte heller ha någon feedback, utom kanske i det mest extrema fallen. All energi går åt till nya brott.
För
en svensk publik är den 35-åriga Maïwenn närmast okänd, men i Frankrike har hon varit kändis hela livet. Först som barnstjärna inom filmen, sedan för att hon 16 år gammal fick en dotter med regissören Luc Besson.
I ”Polis”, som innehåller känslomässigt tuffa scener, är det tydligt att hon har ett gott handlag med barnskådespelare.
– Vissa scener fick jag lyfta bort från manuset, för i Frankrike har vi ett starkt regelverk när det gäller barn på film. Både föräldrar och psykologer är inblandade. Kanske är reglerna för strikta. Problemet är att vi ser ner på barn. Barn förstår skillnaden mellan verklighet och lek bättre än vi vuxna tror.