No fate – inget öde. Så heter Emma Pilipons performance som är sista föreställningen på Lilith Performance Studio i Malmö för i år. Namnet på föreställningen kommer från en scen i filmen ”Terminator 2” där skådespelerskan Sarah Connor med en stor kniv karvar in de orden i en träplanka. Det är då Reese, Sarah Connors rollfigur, förstår att framtiden inte är förutbestämd, man skapar sitt eget öde. Det är det som Emma Pilipon vill förmedla på ett filminspirerat sätt.
– Man kan inte lita på att det ordnar sig, man får göra det själv, säger konstnären.
Emma Pilipons performance är på många sätt en skildring av amerikansk mainstream. Hon skapar filmklippsliknande scener som strömmar ut ur fyra olika rum, sida vid sida; en tv-studio, två flickrum och en bar. I varje rum finns en historia och de spelas upp parallellt med varandra. Alla historier visar unga kvinnor vars liv har skruvats upp på ett stereotypt och amerikaniserat filmsätt i Emma Pilipons performance. De flesta känner nog igen de klassiska händelseförloppen, som till exempel den ”fula” tjejen som blir snygg och sedan blir poppis i skolan.
Emma Pilipon har själv en roll i ett rum. Hon spelar den typiska skådespelerskan/servitrisen, som är lite för gammal. Men fortfarande väntar på att slå igenom. Emma Pilipon jobbade i bar i tio år och ”hennes” rum innehåller lappar och foton från den tiden för att göra scenen mer autentiskt. Detaljerna i föreställningen är många och man hittar hela tiden nya.
Genomgående i de olika rummen är fåfänga och hopp om självförverkligande.
– Jag försöker se förbi ytan och visa att det finns något bakom. Jag vill hitta vad allt det ytliga handlar om. Att hitta kärlek, bli sedd och bekräftad, säger Emma Pilipon.
I ett av rummen märks Emma Pilipons fascination för självhjälpsböcker. Den unga kvinnan i rummet har allt, allt som hennes rike pappa har gett henne. Hon har också ett tomrum som hon vill fylla, därför har hon valt att studera. Emma Pilipon säger att det rummet är inspirerat av filmerna ”Sex and the city” och ”Legally blonde”. Golvet i rummet är fyllt av lappar med affirmationer och i bokhyllorna radar självhjälpsböcker upp sig.
– Jag tycker att den typen av böcker innehåller en dubbelhet. Man jobbar med att bli bättre samtidigt som de säger att man är bra som man är, säger Emma Pilipon.
De olika händelseförloppen i rummen spelas upp som loopar, som sammanlagt håller på i tre timmar. Publiken får komma och gå som den vill under tiden.