Här i Finland har varje skolbarn hört om Sankt Henrik, den engelskfödde
missionsbiskopen som deltog i det första svenska korståget – kung Eriks på
1150-talet – och som knappast hade hunnit sprida Guds ord särdeles långt
innan han, enligt legenden, mördades av en förbittrad finsk bonde, Lalli.
För några få år sen gjordes en enkät för att undersöka vilka historiska
personer som var populärast och Lalli rankades då långt högre än den
utländske biskopen. Lalli har visserligen aldrig funnits men ändå är denna
typ av legender intressanta inför Finlands riksdagsval.
I Finland är nämligen allas blickar riktade mot Timo Soini och hans
främlingsfientliga parti Sannfinländarna, som i senaste riksdagsvalet fick
fyra procent av rösterna men i vårvinterns valmätningar haft ett väljarstöd
på runt arton. Sannfinländarna är Soini och Soini är en paradoxernas man.
Han talar själv god svenska men vill bli kvitt svenskan som obligatoriskt
ämne i finska skolor. Han är EU-motståndare men sitter i EU-parlamentet och
är aktiv, för att inte säga militant, katolik och har vägrat att svara på
frågor om huruvida abort ska vara tillåtet ens för våldtäktsoffer. Han är
gemytlig person med humor, ett slags Karlsson på taket som oförskräckt
förklarar att han är populist. Hans politik är närmast ett Rohrschach-test
där var och en kan se vad den önskar se. Om svenska medier försökte tiga
ihjäl Sverigedemokraterna så har de finländska snarare gullat med Soini –
eller som hans socialdemokratiska kollega i Europaparlamentet formulerar
det: ”Han har behandlats som en jättebebis, man har tittat på honom och
sagt: ’oj, titta så han växer.’ ”
Vad främlingsfientlighet beträffar skiljer sig Sannfinländarna på ett
intressant sätt från andra europeiska partier av samma sort: de odlar sin
främlingsfientlighet i ett land där invandrarna och flyktingarna relativt
sett är få. I Finland har både u-lands- och utlänningspolitiken länge varit
restriktiv, för att inte säga snål. Som essäisten Johannes Salminen
konstaterade redan för tjugo år sen är det som om många inte förstått att de
lever i Nokia-Finland, snarare än i krigssårens, och därför fortfarande går
och väntar på Röda Kors-paket.
Men för oss finlandssvenskar är det naturligtvis oroande att Timo Soinis folk
betraktar också oss som främlingar. Den grundlagsenliga tvåspråkigheten är
helt enkelt för dyr, menar Soini, och som ett första steg ska därför den
obligatoriska svenskundervisningen i finska skolor slopas.
Svenskundervisningen har ett väldigt symbolvärde i Finland. Utgångspunkten
är att den finns till för att garantera service på svenska i Finland men
kruxet är att finlandssvenskarna från folkligt finskt håll uppfattas som en
bortskämd, privilegierad minoritet. De stereotypa bilderna av
finlandssvenskar är gamla. Tidiga finska filmer visade läspande baroner som
försökte förföra blomstrande dejor som i sista stund räddades av en sund
finsk herrgårdsdräng med spelande muskler. Finlandssvenska män har
uppfattats som mesiga – om än inte fullt så mesiga som svenska män. Under
senare decennier har finlandssvenskar misstänkliggjorts som kapitalister som
gör smarta affärer, har väldiga segelbåtar och sjunger snapsvisor.
Finlandssvenskar försöker med klen framgång sprida budskapet att den
finländska överklassen visserligen har varit svenskspråkig men att det inte
betyder att alla finlandssvenskar är överklass. Samtidigt har det ingått i
en finlandssvensk självbild att de själva är mer språkkunniga, mer
utåtriktade, mer globala och överhuvudtaget tolerantare, än sina
finskspråkiga landsmän. I rättvisans namn bör det sägas att åtskilliga
finskspråkiga intellektuella också uppfattar oss så och även uppfattar vår
kultur – inte minst vår litteratur – som viktig för Finland. Men om
finlandssvenskarna retar Soinis folk så är det inte bara för att vi blir
dyra för finska skattebetalare utan för att vi i genomsnitt är mer
invandrarvänliga än finskspråkiga – och för att vi skrattar högre åt det
sannfinländska kulturprogram som använder ”postmodernism” som ett slags
heltäckande skällsord för allt som är nytt och experimentellt, ja, faktiskt
för i stort sett allt som inte är den nationalromantik Sannfinländarna vill
hallstämpla.
Långt före Soini har det funnits finska politiker som högljutt talat om att
finska skolbarn måste slippa ”tvångssvenskan” – och idag finns de också i
flera andra partier än Sannfinländarna.
Svenskans förespråkare har kontrat med termen nyttosvenska. Finlandssvenskarna
utgör idag mindre än sex procent av befolkningen. De flesta finlandssvenskar
inser att det i dagens läge vore dumt att insistera på att undervisningen i
svenska ska fortsätta att finnas enbart för deras skull och är därför måna
om att hitta argument för att svenskan är till nytta för finnarna själva,
till exempel i det nordiska samarbetet. Redan för några år sen blev svenskan
frivillig i studentexamen och sedan dess har antalet svenskstudenter
sjunkit. I Helsingfors blir man bättre förstådd på engelska och man blir
hövligare bemött. Talar jag svenska när jag ringer till en myndighet kan det
visa sig att personen som talar svenska visserligen förstår men inte kan
tala.
Ett argument mot tvångssvenska är att alla finlandssvenskar kan finska. Mycket
riktigt är det bara en äldre, lågutbildad generation som inte läst
”tvångsfinska” men vi andra kan ändå känna oro – för hur det ska bli om vi
ska ringa ambulans, om vi hamnar på sjukhus, om vi blir gamla och dementa.
Det är obekvämt att känna sig avskydd. Finlandssvenska Helsingforsungdomar har
i decennier vetat att de kan få på käften om de talar svenska högljutt på
stan på nätterna. Unga föräldrar tvingas försöka förklara arga bligningar
för sina småbarn. En finsk kolumnist, Kirsi Virtanen, har kallat oss
”huggormar”. Det väckte reaktioner i Sverige, där Dick Harrison sagt att det
liknar ett nazistiskt språkbruk. Många finlandssvenskar uppfattade det mer
som en medieprovokation och Virtanen erbjöds en finlandssvensk talkshow. Vi
är ju toleranta, som sagt.
Själv besökte jag nyligen en offentlig damtoalett där någon klottrat: ”En god
finlandssvensk är en död finlandssvensk.” Jag drog inte ut på besöket.
Merete Mazzarella
författare och litteraturvetare