Författarna (Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer) har velat framstå
som moralens väktare när de skildrat den unkna kvinnosyn som påstås
genomsyra kungens festgäng.
Men en snabb genombläddring visar att de själva smittats av den flåsiga
grabbigheten. De beskriver ”macholesbianer” och en känd artist pekas ut som
kungens älskarinna men fråntas efter några sidor sitt namn och blir
”kurtisanen”. Författarna beskriver ett ömsesidigt förhållande, ändå
förvandlas hon till en slags kunglig prostituerad. Stor kraft läggs också
vid att beskriva hennes exotiska bakgrund, som vore hon ett fullblodssto.
Ett av bokens syften verkar vara att ge upprättelse åt kvinnor som kastats
bort efter några nätters spritindränkt nöje. Men då använder man inte
glamouriserade beskrivningar om kurtisaner och bordellika rum som liknar
något ur ”Tusen och en natt”. Genuskunskap behövs uppenbarligen både i slott
och koja.