Håll i er, för nu blir det kulturdebatt igen. Kanske. Reaktionerna på Lena Adelsohn Liljeroths radioutspel igår om en ”mer inkluderande” kulturjournalistik (”Verklighetens folk – the remix”, ungefär) har mest mötts av motvilligt roade suckar. Kultursidorna borde bli mer som sportsidorna, tycker hon. Och mer pedagogiska. Annars blir hugade sponsorer obekväma och rädda. Okej. Men kan man sammanfatta kulturjournalistikens roll så enkelt som att den ska vara ”pedagogisk”? Och vad gäller att vända sig till ”de redan frälsta” är väl sportjournalistiken en lika grov syndare som kulturditon?
Känslan kvarstår: Adelsohn Liljeroths syn på kultur verkar vara den där lite fluffborgerliga varianten som reducerar kultur till en trevlig guldkant på vardagen – en tur till operan med pärlcolliern på, att krypa upp i soffan med en kopp Kusmi-te och njuta av en härlig roman. Är det månne den egna kulturrädslan hon gömmer i börspamparnas blanka kostymer?
På en punkt har ministern förstås rätt: självkritik måste det finnas utrymme för. Kanske borde hon själv ägna den här dagen åt just det.