Den ironiska tonen kom snart att dränkas i det hö-höiga gapflabbet, helt enkelt för att det självgoda ”budskapet” låg lite för nära verkligheten. Självförtroendet i den här stan var oförsvarligt starkt: vad har fubbickastäder som New York, Berlin och Istanbul som inte vi har? Ente ett skit.
Visst skar det sig i öronen. Men det trots allt fina i kråksången var Malmös vilja att göra sig större än vad förutsättningarna tillät. Uppblåst? Javisst.
Men blås upp en ballong, och du finner att ballongen inte bara blir tunnare utan faktiskt också större.
Sikta mot stjärnorna, och du når kanske trädtopparna.
Sikta på en och samma gång mot Roskildefestivalen, stadsfestivalen i Kiel, festivalen Where the Action Is, bluesfestivalen i Eslöv och Stockholm Water Festival - och du kan få åtminstone en väldigt bra Malmöfestival.
En sådan kostar pengar, som satsningar plägar göra. Och nu är det skralt i kassan.
Alltså blir årets Malmöfestival en stadsfestival i compact living-format. Förra årets nedmontering av musikutbudet på Mölleplatsen i Slottsparken fortsätter; i år blir platsen tyst och tom, ett reservat för ankor och gäss. Även Lördagsplan - där Folkets Bio tidigare rest sitt stora filmtält, och där barnen haft sina egna aktiviteter - ryms ut. Tälten på Hamngatan försvinner. Dansbandspubliken lämnar sin plätt i Slottsparken.
Det mesta av detta trycks in i Folkets Park. Att det inte kommer att fungera med mindre än att man drar ner rejält på antalet programpunkter begriper vi; erfarenheterna från 2008, då en liten musikscen etablerades i skuggan av Stortorgets bullriga nöjesfält, är inte de bästa. Istället för att vara en oas bidrog scenen bara ytterligare till torgets kaos. Stora Stortorget visade sig återigen vara för litet för två scener.
Folkets Park är till vardags en fungerande träffpunkt, med kaféer och rockklubb och lekplats och barnteater och minigolf och ponnyridning och plaskdamm och tivoli och ibland stora evenemang vid scenen bakom Amiralen. Det räcker. Det är redan fullt. Vardagscharmen med den inarbetade Folkets Park försvinner, och parkens roll som tillflyktsort för alla dem som efter några timmar vill undvika festivalstöket - till förmån för vanlig festvardag på Möllan - dribblas bort.
Idén att under en sommarvecka skaka liv i ett kontoriserat centrum är i grund och botten god. Idén att arrangera konserter och andra föreställningar i stans rymliga parker, en bit från tätbebyggelsen, är ännu bättre. Men idén att flytta stora delar av det här till det enda bostadsområde i centrala Malmö som redan har ett fungerande och livligt natt- och nöjesliv är ganska sunkig.
Malmö brukade vara parkernas stad; sommaren 2009 tycks den vara parkens.
Det påminner lite grann om Åhus, som mot slutet av 1980-talet framstod som den svenska folkparkkulturens sista bastion. Om något hände i Åhus, då var det innanför staketet i Åhusparken det hände. Men ambitionerna och arealen i Malmö är väl ändå lite större än så?