Foo Fighters
Dresden Dolls
Röyksopp
Roskildefestivalen
2.7
POP/ROCK. Det är orättvist att begära
att Foo Fighters ska plocka upp Nirvanas fallna mantel, men de hade
gärna fått ha något på sig för att skyla sina alltmer generande
tillkortakommanden. Karriären har med tiden skjutit ordentlig fart, dessa
fajters har liksom fått utdelning för lång och trogen tjänst, men detta är
ett förbluffande anonymt band.
Man behöver nog inte hålla med om att deras skivproduktion följt en
rakt snitslad karriärbana som mest påminner om störtloppsbacken i
Garmisch-Partenkirchen för att förbluffas över hur lite av identitet det här
bandet tillskansat sig genom åren. De har aldrig utvecklats till ett band i
den meningen att de tillsammans är större än summan av de enskilda
beståndsdelarna; detta är rätt och slätt Dave Grohl med kompgrupp, och det
räcker inte.
Med senaste dubbelalbumet, åtminstone den första halvan, har Grohl försökt
fjärma sig från den polerade rocken och gått in för ett mer aggressivt och
skitigt sound, och den attityden går igen i bandets hela framträdande i
Roskilde. De anger tonen när de drar igång med ”Your Honor”: marschtrummor,
ett molande och stillastående gitarrackord och så Grohls gapiga sång. Med
”Best of You” skjuter bandet på, det här blir rock med ett tryck som får
Grohls raggarmustascher att fladdra, men det blir liksom bara just tryck.
Kraft. Energi. Attityd. Inget händer, inte ens när de drar till med den
annars så fräcka ”This Is A Call” – inget annat än att man påminns om
likheterna med ”All Apoligies” som det där andra bandet brukade spela.
Poplåtarna å sin sida blir aldrig powerpop på riktigt, bandet är för
enkelspårigt och full fart framåt-blint för det. Här finns ingen snärt, inga
fräcka vändningar eller udda harmonier, bara några sångmelodier som murats
in med rejäla skopor av cementrocksleven. ”Monkey Wrench”, den var kul. Men
en apa gör ingen sommar, knappt ens en förmiddag på zoo,
Dresden Dolls är en kul duo från Boston, teatralisk och trots den
lilla sättningen faktiskt rätt bombastisk. Brian Viglione är trummisen som
vitmålad i ansikte och med hatt på huvudet slår yvigt omkring sig, men i
princip hela orkestern sitter ändå i Amanda Palmers piano – vilket kanske
radikalt, men utanför rockscenen är den idén förstås etablerad sedan sekler.
Musiken låter som Bedn Folds på kabaré, fast med ett tydligt kvinnligt
perspektiv i Amanda Palmers kaxiga och frigjorda texter, exempelvis i ”Coin
Operated Boy”. De övertygar också starkt i en stompig tvåtaktare som knappt
ens har styrfarten uppe, men glöden falnar någonstans i höjd med det
förutsägbara valet att spela Kurt Weills slitna ”Amsterdam”, i en
oinspirerad version med akustisk gitarr.
Röyksopp? Ja, vad säger man. Elektronisk musik ska man väl helst
dansa till eller lyssna på där hemma när man gör något annat. Att titta på
hur folk spelar elektronisk musik är rätt trist, hur fina de blinkande
lamporna på scenen än är.