Victoria Westling – hon tog namnet för att markera att hon blivit en
privatperson – tittar på sitt dyra armbandsur. Vi har pratat längre än de
inbokade två timmarna och hon ska hämta yngste sonen Walther på dagis
klockan tre.
– Men hade det varit förr i tiden hade någon klivit in här efter exakt två
timmar och sagt att du var klar, säger hon med ett leende. Det är skönt att
styra sin kalender själv.
Hon var drottning i tre år, från Carl XVI Gustavs död fram tills den nya
grundlagen trädde i kraft.
Saknar du något med att vara kunglig?
– Massor! Kanske särskilt alla intressanta människor, tänk dig själv att ha
möjlighet att träffa och samtala med precis vem du vill – vetenskapsmän,
ledare, konstnärer ... det var så otroligt lärorikt. Jag är genuint glad och
tacksam över många, många upplevelser och möten jag hade privilegiet att
uppleva under min tid som kronprinsessa och drottning. Men många av de
kontaktytorna har jag ju kvar.
Hur ser du på de konsekvenser ditt tronfrånträde fick?
– Som du förstår kommenterar jag av princip inte den nya konstitutionella
ordningen. Jag uttalar mig överhuvudtaget inte om svensk inrikespolitik,
liksom jag fortsatt vår familjs tradition att inte rösta i valen. Den kris
som Mona Sahlin och hennes regering hamnade i som en följd av mina
handlingar är något jag innerligt beklagar. Jag tycker som sagt att Mona var
väldigt schyst och det känns beklämmande att grundlagsreformen kom att
innebära så stora problem för henne politiskt.
– Sen det här med utvecklingen i Norge och Danmark, som jag antar att du
syftar på ... Jag är inte helt säker på att det har med mitt beslut att
göra. Såhär med facit i hand känns det egentligen ganska självklart att
monarkin i Skandinavien sjöng på sista versen. Om inte jag hade tagit första
steget hade någon annan gjort det, jag vet ju hur både Frederik och Haakon
har resonerat i privata sammanhang.
Vi har inte hunnit tala så mycket om Daniel. Vilken roll hade Daniel i din
beslutsprocess?
– Det är ju ingen hemlighet att han inte trivdes så bra i rollen som gemål.
Han hade kämpat som ett djur i så många år för att bygga upp sitt företag.
Att vara tvungen att lämna allt det och bara vara passiv ägare, det passade
honom väldigt dåligt i längden.
– Men ännu viktigare är kanske Daniels personlighet. Han är en människa som
själv aldrig har vetat av några begränsningar, en entreprenör ut i
fingerspetsarna. För honom är nya roller och sammanhang något naturligt och
tryggt – att stå stilla, förvalta och bara gilla läget, däremot, kan göra
honom väldigt frustrerad. ”Du kan om du vill”, sa han till mig hela tiden.
”Det finns ingen som kan bestämma över dig. Förändring är inte farligt.”
Hade du någon dialog med din far om din framtid?
– Nej, är väl svaret. Eller, han visste nog. Men vi pratade inte om det. Han
var så sjuk mot slutet, jag ville inte göra det svårare för honom än det
redan var. Både han och mamma hade ju ägnat hela sina vuxna liv åt det där.
Tanken på alla uppoffringar de gjort för monarkin, det var nästan det
tuffaste.
Men att du var motståndare till monarkin, talade ni aldrig om det?
Victoria dröjer med svaret. För första gången under vårt samtal ser hon trött
ut.
– Alltså... vad får dig att tro att jag är motståndare till monarkin? Jag
älskade monarkin. Jag tycker att kungahuset och den grundlag vi hade var
alldeles utmärkt. Problemet är att det inte fungerade i vår typ av samhälle
längre, inte med den intimisering och ... respektlöshet som finns idag. För
mig dog monarkin med Diana i den där bilen. Det som medierna utsatte henne
för, eller min lillasyster eller min mamma med spekulationer om Alzheimers,
eller mig och Daniel, det blev omänskligt till slut. Det finns en
Barbiedocka gjord efter mig, visste du det? En Barbie!
– Jag minns egentligen bara ett enda tillfälle då medierna verkligen
helhjärtat ställde upp för pappa och tyckte att han gjort något bra, och det
var efter det där talet efter tsunamin. Och det är ett jättefint tal, jag
var otroligt stolt över honom då, men när det enda som legitimerar din
position är din förmåga att samla befolkningen efter hemska katastrofer ...
jag menar, hur makabert är inte det?
Men möjligheten att engagera sig för miljöfrågan eller för tredje världen
eller barn och så vidare?
– Naturligtvis fanns det utrymme för sånt, men det var alltid begränsat av
kravet på att vara opolitisk. Ena dan skulle jag åka ner till Afghanistan
och se vilket bra jobb våra soldater gjorde för civilbefolkningen där, andra
dan hade vi en ny regering som ville ta hem styrkan och då skulle jag inte
få ha minsta synpunkt på det. Om man är en engagerad person, vilket jag var
och är, känns den rollen väldigt ytlig i längden.
– På så vis var mitt beslut att lämna monarkin inte så själviskt som en del
påstod. Visst handlade det om att jag ville värna min familjs integritet,
men det var också för att jag faktiskt insåg att jag kunde göra mer nytta
för Sverige som privatperson.
Det för oss in på ämnet om din framtid. Madeleine driver ett klädmärke,
Carl Philip är naturfotograf. Även om Daniel har återgått till sitt
friskvårdsföretag, har du själv än så länge inte arbetat.
– Jag trivs bra med det tills vidare.
Hur vill du kommentera de rykten som florerat om dig som blivande
generalsekreterare eller ordförande i olika internationella organisationer –
nu senast som chef för Världsnaturfonden i Schweiz.
– Jag kan bara hänvisa till det jag sa nyss. Skulle jag få ett erbjudande om
ett uppdrag som kändes angeläget skulle jag naturligtvis bli smickrad och ta
det under övervägande.
Hur skulle du, i så fall, bemöta dem som redan nu har uttalat sig om dina
bristande meriter för en internationell chefsposition?
Victoria Westling ler.
– Att jag som relativt ung har en väldigt bred kompetens, med ett kontaktnät
som är unikt. Och att jag tog ett initiativ som medfört en av de mest
genomgripande politiska förändringarna i norra Europa på en generation. En
kvällstidningskrönikör jämförde mig en gång med Gorbatjov, vilket jag
tycker är lite oproportionerligt, men visst finns det en liten, liten
parallell. Michail sa någon gång att om han inte hade genomfört glasnost
kunde han ha suttit kvar i kanske tio år, levt ett lyxliv och låtit någon
annan ta smällen när Sovjetunionen föll. Jag kunde ha varit drottning i
många år, förr eller senare hade det säkert tagit slut ändå men jag kunde i
alla fall ha klängt mig kvar så länge som möjligt, gått på banketter och
invigt vägtunnlar och bott i slott och uppfostrat prinsar, men i stället ...
– Såhär: ibland när jag vaknar eller sitter med Walther tidigt på morgonen så
tänker jag på mitt nya liv och känner mig faktiskt väldigt stolt över vad
jag åstadkommit. Jag valde förändringen. Ingen kan ta ifrån mig det. Ingen.