I söndags klev den mytiskt skandalomsusade Charlie Sheen upp på Emmygalans scen i Los Angeles och gjorde en pudel. En dvärgpudel åtminstone: från ”djupet av sitt hjärta” önskade han sina gamla ”2 1/2 män”-kollegor lycka till med nya säsongen. Efteråt vänslades han med Ashton Kutcher på Twitter.
Hur mycket genuin välvilja som låg bakom utspelet har jag förstås ingen aning om, men det var odiskutabelt smart: genom att framstå som sansad och storsint raserade han sannolikt en del av den konfliktbild och hajp som byggts upp kring serien, och detta i lagom tid till måndagens USA-premiär.
Första avsnittet bekräftar iallafall alla förhandsspekulationer: Charlie är död (tågolycka, exploderade som en ”köttfylld ballong”, Rose var inblandad); alla gamla flickvänner kommer till begravningen för att fnysa åt liket; morsan har fått i uppdrag att sälja strandvillan eftersom Alan inte har råd att bo kvar och – tadaa – då dyker den bildsköne miljardären Walden Schmidt upp. Charlie Harper 2.0, så att säga, fast ändå inte, med Ashton Kutcher som starkt ifrågasatt eftersättare.
Med nypremiären som facit kan man konstatera att antipatin handlar mer om Sheen-nostalgikerna själva än om Kutcher, för han är faktiskt en begåvad komediskådespelare.
Seriens upphovsman Chuck Lorre använder ännu en gång det patenterade greppet att låta sina huvudpersoner spela lätt fiktionaliserade versioner av sig själva (eller åtminstone av sin publika persona). Charlie Sheen gjorde det i gamla ”Män”, Melissa McCarthy gör det i ”Mike & Molly”, och Kutchers karaktär Walden plockar upp tråden från i princip varenda gulliga goof han spelat sen ”That 70’s Show”.
Rollen är delvis konstruerad som en kontrast till Charlie – Walden är blödig, romantisk, gillar inte sprit – och delvis som en logisk efterträdare: Walden är också rik och snygg, med en fäbless för att gå naken och med en avklarad trekant redan innan eftertexterna rullat. (”Jag har onanerat och gråtit”, kommenterar Alan. Förstås.)
Men är det lika roligt då? Nej. Inte ännu i alla fall. Det ligger ett filter av nervositet över premiäravsnittet, ett slags osäkerhet som inte maskeras av att inledningsscenen bara består av variationer på repliker om könssjukdomar, eller att återkommande reflektioner görs över storleken på Kutchers penis. Jag var personligen mer entusiastisk inför en del av de namn som först figurerade som eventuella efterträdare: Hugh Grant i synnerhet (tänk nu alltså Daniel Cleaver i ”Bridget Jones”, inte Charles i ”Fyra bröllop”). Och jag har också funderat kring om man kunnat låta Alan-figuren bära en större del av serien: Jon Cryer är onekligen ensemblens bäste skådis. Svaret på den frågan ger sig självt: utan en motpart är Alan inte en rolig loser, bara en loser.
Hur väl den nya serien kommer att fungera är helt beroende av hur väl Ashton Kutcher lyckas fylla glappet mellan Alan och minnet av den hjärtlöse manshoran Charlie. Jag är inte övertygad ännu, men jag kommer att vara nyfiken i rätt många avsnitt till.
Nya säsongen börjar i Sverige 10 oktober.