Trots det musikaliska ursinnet och trots ögonblicken av oförfalskat harmonisk
skönhet har Nick Cave i princip alltid gjort textbaserade plattor – en av
hans mest fascinerande, "The Secret Life of the Love Song/The Flesh Made
Word", är i själva verket en föreläsning. Det är rimligt att se honom mer
som en författare än som en musiker; i slutet av månaden kommer föjdriktigt
hans andra roman, "The Death of Bunny Munro".
Han är alltså inte den typ av musiker som man tänker sig ska lyckas skapa
fungerande instrumentala ljudspår till film. Ändå har han gång på gång visat
att den tankegången leder helt fel – Nick Cave har de senaste åren
komponerat alldeles utmärkt filmmusik, antingen uppdraget gällt en
dokumentär som "The English Surgeon" eller en spelfilm som "Mordet på Jesse
James av ynkryggen Robert Ford".
Och nu senast, den bästa av dem alla: John Hillcoats "The Road", baserad på
Cormac "No Country For Old Men" McCarthys roman med samma namn; filmen
premiärvisades på Venedigfestivalen häromveckan, och går upp på biograferna
i höst. Viggo Mortensen spelar huvudrollen.
Styrkan finns i stämningsbygget, i förmågan att med effektiva medel etablera
en scen och skapa dramatik. Detta skiljer vid närmare eftertanke inte Caves
filmmusik från hans rock- och balladplattor. Cave och hans närmaste
medmusiker är mästare på att stötta och förtydliga en sångtext – liksom en
intrig.
All denna filmmusik har skrivits och framförts i tätt samarbete med Warren
Ellis, violinisten och strängbändaren från Dirty Three som sedan 1995 varit
en allt viktigare del av Nick Cave & The Bad Seeds. De verkar stå på
jämställd fot i arbetet, men med olika uppgifter. I den ödesmättade,
mollpräglade musik som åtföljer "The Road" spelar Warren Ellis flertalet av
de dystert tongivande melodierna. Men så snart ett melankoliskt klinkande
piano gör den sävliga musiken sällskap anar man Caves högerhand.
Sex instrumentalspår ur "The Road" samsas med 27 andra på "White Lunar", ett
dubbelalbum med Caves och Ellis filmmusik. Och sångförfattarens musik visar
sig fungera inte bara som filmmusik – de funkar alldeles för sig sig själv,
utan skådespel och utan ord.