Författaren som lovar lyckliga slut

Hos Emma Hamberg är det villaidyll, men villaidyll definierad av sjuttiotalister. Gräsmattan är raka motsatsen till våra pappors golfgreenar. Hem och arbete flyter samman, Emma Hambergs man är musiker och spelar in saker hemma, barnen och deras vänner kommer och går och Emma Hamberg har byggt till ett eget arbetsrum, fullt av fönster och vitbetsade ytor. En enda blommig flickrumsförfattardröm. Virginia Woolf skrev det redan 1929: För skrivande behövs en dörr.

Emma Hamberg är författare, krönikör, illustratör, före detta chefredaktör på Veckorevyn och tidigare tv-programledare. Hon föreläser också, och agenturen som hyr ut henne sammanfattar:

”Hon talar om hur hon och vi väldigt vanliga och halvt ihjälstressade människor får vardagen att fungera. Hur man orkar ha sex med varandra lite oftare, laga lite godare mat, pressa in lek med ungarna och helt enkelt se till att vardagen blir jättekul. Emma är fylld av rappa, roliga och kluriga råd om hur man pallar för trycket och hur man kräver sin rätt att slippa diska och i stället blir modigare i vardagen.”

En sammanfattning som funkar rätt bra för hennes skönlitterära författarskap också.

Nya boken ”Baddaren” handlar om ett konstnärspar som är bosatta på en ö med ett slott i Västergötland. Trädgården är som en park, men mycket bedagad. Avenbokslabyrinten kan bara anas där ute. Det är stor åldersskillnad, och när den unga frun känner sig misslyckad i sitt arbete bestämmer hon sig för att utnyttja slottets mosaikbassäng och – starta en simskola för vuxna.

Tre personer kommer dit för att lära sig. Sedan rasar det i gång, filmiskt, roligt, dramatiskt och tydligt i strukturerna. Ett kammarspel med starka känslor, och, förstås, ett lyckligt slut.

– Lyckliga slut är väldigt provocerande bland vissa läsare. Men livet kan vara sorgligt och outrett, och då är det jävligt tråkigt med tråkiga slut. Om man inte är dödslängtande. För de här böckerna är jag Gud. Då kan jag bestämma och då kan det väl få ordna sig lite?

Emma Hamberg hämtar andan och dricker lite av det nästan chilistarka te hon har bryggt åt oss. Hon är uppkrupen i sin mysfåtölj som en eftermiddagsvilande golden retriever.

– Jag hatar olyckliga slut. Jag kan gå omkring och gräma ihjäl mig när jag har läst om något som gick dåligt. Om jag skrev en sån bok själv, hur länge skulle jag behöva bära på den skiten? Men om man inte står ut med en lycklig final kan man ju tänka att detta bara var ett steg. Sedan går livet vidare och man ställs inför nya katastrofer. Det kan vara nyttigt och viktigt, men i en bok kan det få sluta innan det kommer nya katastrofer. Det är allt jag säger. Knyt ihop den lilla påsen med ett guldband bara!

Du var nära katastrof nu i ”Baddaren”. Slottet är på väg att brinna ner.

– Jag prövade att låta det brinna, men så var det som om jag spelade filmen baklänges för mitt inre. Då kom regnet och de lyckades släcka elden. Jag tänker filmiskt. Inte att det ska bli film, men jag spelar upp det så. Jag sätter till musik.

Men du jobbar i tystnad?

– Ja. Annars har jag svårt att fokusera. Jag är som skarpast i huvudet på morgonen. Jag lämnar barnen och så går jag hem och pustar i fem minuter, sen skriver jag fram till tolv eller ett. Efter ett är skärpan borta, då går jag på möten eller klistrar kvitton eller gör något annat.

Emma Hamberg har sålt runt en halv miljon böcker. Hon håller inte reda på siffrorna exakt, men hon tänker i projekt, som en företagare: En grundförsörjning på två stora projekt om året måste till.

– Jag har lust att satsa mer på mitt författarskap, nu skulle jag vilja pröva att ge ut böcker lite snabbare, skriva mer.

Hon har bytt från prestigefulla Albert Bonniers förlag till Piratförlaget.

– Man får en bättre deal, jävligt mycket bättre. Om man är en storsäljande författare är det väldigt stor skillnad. Upp till 10 000 sålda exemplar gör det kanske inte så stor skillnad, men efter det delar man vinsten lika med förlaget.

Emma Hamberg ingår i en liten fackförening, inofficiellt. De är femton författare som träffas och pratar, pengar, marknad, arbetsångest. En man. Resten kvinnor.

Hur lyckades den där ensamma mannen ta sig in?

– Han är bög. Hahahahaha. Även om vi blir skitfulla så är det ingen som ligger med honom.

Sex är en ständig referens i Emma Hambergs litteratur. Hon har skrivit flera sex- och kärleksböcker för en yngre publik, och när hon skriver sina sexscener gör hon det med stor omsorg.

– Det är svårt att skriva om sex, särskilt om man har växt upp med typ Jackie Collins-sex. Det är inte bra boksex. Jag ville ha den här känslan att man bygger upp något. Jag läste ”Lady Chatterlys älskare”, det var perfekt. Det finns en bra filmatisering av den också, så otroligt erotisk, man ser ingenting, det bara prasslas och suckas hela tiden. Underbart! Erica Jong läste jag, Suzanne Brøgger … Man ska bli lite småkåt och glad när man läser, man ska unna personerna i boken det.

Varifrån kommer din vilja att så konsekvent skriva om detta?

– Jag började alldeles för tidigt med sex, jag var fjorton. Det har präglat mig jättemycket. Jag känner starkt för alla tjejer som springer omkring och tror att de måste leverera. Jag fejkade hela tiden, allt som hade med sex att göra. Så jag har skrivit mycket som är en hyllning till onani och att lära känna sin kropp.

Dina tvillingdöttrar är tolv. Vad säger du till dem?

– Jag pratar väldigt öppet med dem. De kommer inte undan. Men jag är inte orolig, de har inte samma bekräftelsebehov som jag hade.

Varför hade du det då?

– När jag gick på låg- och mellanstadiet var jag aldrig den där tjejen som man blev ihop med eller var kär i. Mina föräldrar var så alternativa. Jag var en alternativtjej. Det funkar dåligt i Vänersborg där alla spelar fotboll eller är kristna. När jag gick på högstadiet bestämde jag att nu ska det bli ändring, så jag köpte kort på solarium och började med linser och det funkade skitbra. Sen hade jag ett uppdämt bekräftelsebehov. Jag ville bara bli sedd som ett hångelobjekt. Det rådet jag ger nu är att man ska vänta tills man är så jävla kåt att man inte kan hålla sig, annars ska man skita i det. Man ska lära känna sig själv. Det handlar mina vuxenböcker om också. Det funkar inte annars. Då kan det handla om sex eller kärlek eller vad som helst.

Vilken av gestalterna i ”Baddaren” ligger närmast dig?

– Maja, kvinnan i konstnärsparet. Hon är ju huvudkaraktären, så jag har väl stått lite på hennes sida. Men jag har nog tyckt allra mest om min snälle trädgårdsmästare Jens. Jag lånar av mig själv till alla. Den här gången har jag försökt hitta personer som har levt liknande liv som mina gestalter också, jag har intervjuat dem för att se om det kan bli lite fylligare. Och det funkade jättebra.

Jag trodde kanske att konstnärsmannen Pelle var lite mer du.

– Jag har stulit lite där också. Jag och min man lever ju i en ekonomiskt ojämnlik relation, precis som de gör. Maja har drag av min man. Det var något jag ville skriva om. Man bråkar när man är ojämn när det gäller pengar. Man kan känna sig ägd. Vi lever ju i en sån relation, min man och jag. När vi blev tillsammans var vi unga och lovande. Det är sexton år sedan. Vi har jobbat hårt och så har det gått bra för mig och inte väldigt bra för honom. Han har inte tagit sig igenom det där nålsögat som gör att han kan leva bra på det han gör. Det har påverkat oss på fler sätt än man kan tro. Att vara den starka ekonomiskt innebär att man måste vara lite extra snäll. Då blir det som Bamse. Om han hade latat sig hade det varit en annan sak, men han har inte latat sig. Han har jobbat precis lika hårt.

Har ni grälat om det där?

– En gång sa jag ”du måste få in pengar”, då sa han bara ”okej”, och satte i gång och jobba som snickare. Och var borta. Men det tyckte jag var tråkigt, så han kom hem igen. Men vi har fått kämpa för vår kärlek. Vi kan bli helt galna på varann.

Du berättar väldigt öppet om din familj. Hur ser du på din egen integritet?

– Det finns vissa saker jag inte pratar om. Men en del kan få för sig att jag är så lycklig jämt, då säger jag: upp med skiten på bordet. Det är lätt att man bara visar upp de fina sidorna.

Ok. Säg något som gör dig ledsen just nu.

– Min man har mått väldigt bra en period. Nu känner han sig låg och deppig. Han har varit så glad, då smittar det av sig på hela familjen. Han fick en allvarlig sjukdom och utvecklade epilepsi och dåligt minne. Det har varit en kamp för oss.

Vad vill du berätta om i nästa bok?

– Det här stadiet som jag är i nu är otroligt skönt. Jag tänker osorterat. Jag känner mig lite äventyrslysten känner jag. Ett äventyr ska det bli, av något slag. Det finns en tjej här som jag känner, hon är 31, mamma till två barn. Hon har en enorm kraft, men den löser inte ut. Vad skulle få dig att lämna Sollentuna? frågar jag henne. ”Det skulle vara om man vann en resa på Bingolotto, då skulle man ju vara tvungen att åka.” Amen vad bra! Då är det så vi får göra. Hon får vinna en resa på Bingolotto. Sedan börjar äventyret.