STOCKHOLM. Om några dagar släpps boken ”Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken” av författaren Thomas Sjöberg och medförfattarna Deanne Rauscher och Tove Meyer. Mycket av det som står i boken är inte okänt.
– Men författaren har valt att skriva om saker som man inte har vågat skriva om tidigare. Olämpliga saker som en statschef inte ska ägna sig åt. Som man i pressen har valt att inte skriva om eftersom vi har en monarki. Kungen ska visas en respekt som man inte visar en statsminister eller en president eller en företagsledare.
Så berättar Kristoffer Lind. Han pratar långsamt och noggrant om detta, väl medveten om att han med utgivningen av boken faktiskt sätter sitt förlag på spel. All prestige, och möjligen också alla pengar.
– Det är ingen skandalbok. Allt det som boken berättar, som är oerhört kontroversiellt, är sådant som är försvarligt att skriva om. Det är alltså en mild granskning, jämfört med vad andra ledande offentliga personer utsätts för. Det är också ett ömsint porträtt, jag skulle säga betydligt mer ömsint än mycket annat som har skrivits om kungen. Och alla uppgifter i den är bekräftade av mer än en person.
Är du
republikan?
– Ja, det är jag absolut, och ännu mer efter den här boken. Men det står för mig och inte författaren. När boken skrevs så var utgångspunkten att Thomas som gjort sig känd för sina personporträtt ville ge sig i kast med en av våra mest etablerade kända och offentliga figurer, samtidigt en av de mest hemliga. Vem är kungen? Hur är kungen som person? Han hade inga ambitioner att komma med några avslöjanden – han har ramlat över dem under arbetets gång.
Namnges andr
a personer i känslig
a sammanhang?
– Ja. Efter moraliska och juridiska överväganden.
Hur har du tänkt
?
– Vi skriver inte sådant som bara är sant, det måste också vara försvarligt att publicera. Allt som kungen gör är inte försvarligt att skriva om. Även kungen har absolut ett privatliv. Och det gäller i ännu högre grad hans omgivning och kretsarna kring honom.
Är du orolig för l
äsarnas reaktion?
– Ja. Mycket. Men jag är ändå väldigt trygg och säker med den här publiceringen. Man kan bara följa sitt samvete och sin moral. Det finns ingenting i boken som vi inte vet är sant. Vi har strukit mycket, vi har plockat bort mycket. En del blir kanske besvikna och säger ”var det inte mer”.
Har
ni valt att kontakt
a någon som är med i
boken?
– Viktiga personer i kungens nära krets, Noppe Lewenhaupt, Aje Philipsson och Anders Lettström har mer eller mindre lagt på luren i örat på oss. Hovets kommunikationschef Nina Eldh har avfärdat vår intervjuförfrågan. Däremot har Christer Gustafsson ställt upp på en intervju, han har varit ett slags festfixare i gänget runt kungen.
Vilken politisk eff
ekt tror du att boke
n får?
– Jag tror inte att den med nödvändighet kommer att skada monarkin. Det har aldrig varit utgångspunkten. Många kan komma att tycka synd om kungen efter att ha läst den och den kan mycket väl stärka hans ställning. Men samtidigt hoppas jag att den kan leda till en lite mer kritisk hållning till kungahuset.
Har du
anlitat tryckfrihet
sexperter?
– Ja. Lars Viklund. Han sa mycket klokt: om folket läser den kommer bilden av monarkin att förändras.
Det gör
den lättare att försvara.
– Ja. Det är ju så det är. Men det är inte juridiken jag oroar mig för. Jag är oroligare för att folk ska tro på hovets dementier. För självklart kommer de att dementera. Stämmer de oss för förtal får saken en rättslig prövning. Jag är inte rädd för det.
Men de stämmer ju
inte. De gör aldrig
det. Och det vet du
ju.
– Det är sant, men anledningen till det i det här fallet är att det i så fall skulle komma fram en detaljerad bevisning som inte vore bra för hovet. Så jag sover gott. Men det har förekommit en del obehagliga påtryckningar om att jag inte ska ge ut boken.
Har du polisanmält?
– Nej. Men jag kan inte säga mer om det. Mer än att det är märkligt vilken rädsla som finns för detta. ”Du vet inte vilka starka krafter du sätter i gång”, sa en tidigare utgivare av en stor tidning till mig. Jag ser det som en demokratisk skyldighet att upplysa folket.
En f
örläggare är inte an
svarig utgivare för
en bok, på samma sät
t som en chefredaktö
r är för en tidn
ing. Det är alltså f
örfattaren själv som
riskerar böter och
fängelse om boken br
yter mot tryckfrihet
sförordningen.
– Men det faller ju en enorm skugga på förlaget om vi skulle förlora en sådan process. Boken har redan kostat oss så mycket att jag är mycket tveksam till om vi kan få tillbaka de pengarna.
Hur stort är tr
ycket på dig att slä
ppa ifrån dig delar
av manuset i förväg?
– Väldigt stort, från i princip alla medier. Utom Svensk Damtidning och Se & Hör, intressant nog.
F
ör att de är beroend
e av en mer positiv
kungabild?
– Ja.
Kristoffer Lind anses i branschen som en intressant och kanske lite ovanlig person. Han slår ifrån sig alla sådana antydningar. Förklarar snabbt och ointresserat: Född i Täby, vanlig tjänstemannafamilj, vanlig kille med vanliga intressen. Var som alla andra. Och han vill absolut inte uttrycka sig konstnärligt eller kulturellt genom sina författare.
– Nej. Så är det inte. Och det låter kanske lite andefattigt. Jag ser bara inte så på författarna. Jag har aldrig varit nära att skriva något själv heller, för den förläggare som hela tiden går omkring med egna skrivplaner är i grunden en dålig förläggare. Man ska vara talangscout. Hitta författarna, stötta dem, peppa dem, få dem att bli ännu bättre. Det tar all energi.
Det, och kanske en eller annan rättsprocess. Om det nu blir så. Det är ändå inte där Kristoffer Lind tror att höstens strid kommer att stå:
– Juridiken är en liten del av kakan, ett trubbigt instrument om vad som är rätt och riktigt, där andra delar handlar om anständighet, värdighet, etik, trovärdighet. Det är en annan diskussion. Och den kan jag förlora.