Så har hon äntligen kommit. Bernadottern. Född bara sjutton dagar efter min
son. På så vis blev det monarkistiska systemets viktigaste ögonblick, själva
barnframfödandet, något som påverkade även en flintahård republikan. Vi
visste ju inte om Victoria och Daniel väntade en flicka eller en pojke.
Skräcken om vi hade råkat välja samma namn!
Nu löste det sig fint ändå. Den nyfödda får alldeles säkert ett normalt
flicknamn, och kan sedan inleda sitt livslånga arbete som ställföreträdande
familjemedlem åt ensamma eller personer med havererade familjerelationer.
Det är ingen oviktig del av det kungliga livet. Jag sörjer bara
lite att sådana personer – som behöver kungafamiljen för trygghet och tröst
– inte får del av sådant som verkliga familjemedlemmar vill få del av. När
började värkarna? Använde hon lustgas, eller epidural, eller gick det bra
ändå? Har hon gått profylaxkursen? Hade de musik med sig till
förlossningsrummet, födde Victoria till en opera, eller ett körverk, eller
Carola, eller till ”Kungssången”? Skrev de upp barnets längd och vikt på den
där lilla tavlan vid dörren, som de gör för alla andra? Hade Daniel kostym
under förlossningen, eller tog han med en extra i bilen på vägen in? Tog han
bilder med sin Iphone? Ringde de nyblivna föräldrarna farmor och farfar
först, eller mormor och morfar?
Har prins Daniel kungens mobilnummer inlagt i sin telefon, och i så fall under
vilket namn? Eller har han bara numret memorerat, för säkerhets skull, om
luren skulle komma i orätta händer?
Det kungliga uppdraget att vara hela landets extrafamilj kommer alltid
att stå i konflikt med Victorias och Daniels privata behov av att få vara i
fred, att få vara i en egen liten bubbla med sin nya dotter. Det syns
särskilt tydligt just i dag.
Man får hoppas att den lilla är född stark.