Abu Ghurayb var det mest ökända av Saddam Husseins fängelser, en helvetisk plats där tortyr och godtyckliga avrättningar var vardag. I Abu Ghuraybs fallfärdiga byggnader utanför Bagdad uppförde den amerikanska armén i juli 2003 ett stort fångläger. Här, i en av Washington påbjuden folkrättslig gråzon, skulle förhörsledare få fram viktig information.

Drygt sex månader senare spreds fotografier inifrån fängelset via medierna. Bilderna visade amerikanska soldater som tycktes njuta av att sexuellt förnedra irakiska fångar.

En av de mest uppseendeväckande fotografierna föreställde en ung och spenslig kvinnlig soldat som hade en naken irakisk fånge i koppel. På en annan sågs samma kvinna tillsammans med en man; de poserade leende framför nakna fångar som staplats på hög. Andra bilder visade fångar, nakna och fastkedjade i besvärliga kroppsställningar vid cellgallret.

När fotografierna blev offentliga var skandalen ett faktum. George W Bush bad det irakiska folket om ursäkt, och flera av de inblandade dömdes till fängelsestraff. Bilderna från Abu Ghurayb blev en berättelse om ett gäng unga rötägg, som nu tagits i örat. End of story.

Men är det hela sanningen? Vem gav order, och vem bar ansvar för att legitimera denna form av ”uppmjukning” inför förhör? Varför valde förövarna att dokumentera övergreppen? Vad säger bilderna om vad som hände utanför deras frusna ögonblick?

Frågorna ställs av dokumentärfilmaren Errol Morris i filmen ”Standard Operating Procedure”, som nu visas på ett fåtal ställen i Sverige.

Errol Morris imponerande intervjumaterial ligger till grund för Philip Gourevitchs bok med samma namn. Nu, bara halvåret efter att den släpptes i USA, kommer ”Standard Operating Procedure” ut i Sverige, snabbt och skickligt översatt av Henrik Gundenäs. I Gourevitchs bok finns inga bilder, eftersom han menar att det viktigaste som hände i Abu Ghurayb inte fotograferades. Gourevitch, en driven reporter och lysande stilist, försöker i sin bok rekonstruera förlopp och ställer med ett lågmält ursinne frågor kring ansvar.

Efter utredningarna dömdes ingen över sergeantsgrad till fängelsestraff. Ingen civil förhörsledare ställdes inför rätta. Ingen åtalades för tortyr.

Philip Gourevitchs skildring av Abu Ghurayb är lika viktig som plågsam att läsa. Det finns ingen tröst och lisa i denna klaustrofobiska och på alla sätt förnedrande historia. Berättelsen om Abu Ghurayb rymmer inga hjältar. Alla är medskyldiga.

Flera gånger måste jag lägga ifrån mig boken och gå ut för att få luft. Och jag måste erkänna att jag bävade inför att se Morris filmade intervjuer med de inblandade unga soldaterna.

Det som är mest skrämmande i Errol Morris film och Philip Gourevitchs bok om Abu Ghurayb är inte de famösa fotografierna, utan vad de lär oss. De klargör vad som faktiskt räknas som standardförfarande i den amerikanska armén. Att klä av en fånge, sätta ett par trosor över hans huvud, neka honom sömn och låta honom stå fastkedjad vid cellgallret i många timmar räknas inte som tortyr. Det anses vara en legitim metod för att stressa den misstänkte och få honom att tala.

I Morris och Gourevitchs dokumentation och analys framkommer också att de som i Abu Ghurayb valde att ta bilder på sig själva och sina offer var dilettanter, ett slags amatörtorterare.

Det finns inga fotografier av vad som faktiskt hände när proffsen, de anonyma förhörsledarna från hemliga så kallade OGA, Other Government Agencies, stängde dörrarna och tolkade vad som är standardförfarande, ”standard operating procedure”.

PERNILLA STÅHL

frilansskribent