Älskar jag Sverige?
Ja, det gör jag; jag älskar doften av snö i sol, jag älskar Brantevikssill,
jag älskar friheten, att man får vara ifred och inte hela tiden tvingas vara
så förbannat gemensam, jag älskar världens vackraste språk, musiken i
gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.
Med en stöld från den israeliske författaren Amos Oz kan jag säga att jag
älskar det här landet även när jag inte gillar det.
Med svenskar som kallar sig ”nationalister” förhåller det sig oftast tvärtom.
De älskar ett Sverige som aldrig funnits för att så mycket intensivare kunna
hata det Sverige som faktiskt finns. Det är som med somliga religiösa.
Kärleken till Gud tycks för dem mest vara en förevändning för att få avsky
människor.
För nästan exakt tjugo år sedan, den 25 juni 1991, förklarade sig de
jugoslaviska delrepublikerna Slovenien och Kroatien självständiga. Själv var
jag på semester på Sicilien med min familj. På den tiden läste man inte
tidningar på webben. På semesterorterna skrev charterbolagen istället ihop
små nyhetssammanfattningar och satte upp dem i hotellfoajéerna. Det var så
jag fick nys om att något tydligen hänt i Jugoslavien. Mitt intresse var
måttligt. Mina kunskaper obefintliga. Jag var en typisk svensk journalist.
Få av oss fattade varför det plötsligt utbröt ett kort, operettliknande krig
på ett ställe i Jugoslavien (Slovenien) och varför det från ett annat ställe
(Kroatien) kom konstiga rapporter om sammanstötningar mellan serber och
kroater.
En månad senare den 25 juli landade jag i Zagreb, Kroatiens huvudstad,
utrustad med en tysk Jugoslavienkarta och en engelsk guidebok. Jag var vid
den tiden reporter på Expressen och hade med en dags varsel skickats iväg
för att tillsammans med fotografen Ulf Ryd försöka leta reda på Miro
Baresic, en av de två kroatiska nationalister som 1971 mördat den
jugoslaviske ambassadören Rolovic i Stockholm, och sedan fritagits från
fängelset i den så kallade Bulltoftakapningen. Nu gick det rykten om att
Baresic lämnat sin exil i Paraguay och återvänt till Kroatien för att delta
i självständighetskampen.
Vi hittade honom aldrig. Han sägs ha dödats i strid i Kroatien i slutet av
juli 1991.
Istället körde vi dagen efter vår ankomst till en by i östra Kroatien. Vi hade
tipsats om att Tenja, som byn hette, var en hot spot i den accelererande
konflikten mellan den kroatiska utbrytarrepubliken å ena sidan och å andra
sidan den jugoslaviska folkarmén, JNA, i allians med lokala serbstyrkor.
Tenja hade varit en blandad by. Den kroatiska halvan var nu tömd. Igenbommade
affärer, övergivna hus. Solen brände kålhuvudena i köksträdgården bruna. Två
kroatiska milismän visade oss runt och poserade för kameran vid ett
skyttevärn, med vapnen riktade mot den serbiska bydelen. Två gamla tanter
promenerade över huvudgatan.
Det var lite Åsa-Nisse över det hela.
Inte kunde man då ana att här och nu hade ett tioårigt krig tagit sin början;
belägringen av Vukovar, anfallen mot Dubrovnik, krigsutbrottet i
Bosnien-Hercegovina, inringningen av Sarajevo, krypskyttarna,
nonstop-attackerna och massakrerna, granaterna, den etniska rensningen,
terrorkriget i Mostar, lägerinfernon som Omarska och Trnopolje, slakten i
Srebrenica, FN-sveken, hyckleriet, förhandlingsfarserna,
Nato-interventionen, kroaternas Operation Storm och fördrivningen av
serberna från Krajina, Kosovokriget, flyktingkolonnerna, bombraiderna mot
Serbien, delningen av Mitrovica, Makedonien-konflikten 2001 …
Inte kunde man föreställa sig något sådant, den där julidagen 1991, när ett
gammalt tröskverk till bil bromsade in vid den kroatiska checkpointen
utanför Tenja, som då bemannades av en skäggig hembygdskrigare med
bajonetten fastspänd vid fotleden. Ur bilen linkade en gammal bondgubbe. Han
öppnade bakluckan. Där hade han levande kaniner.
– Jag skulle titta till mina djur, klagade han, och då blev jag beskjuten, jag
blev beskjuten.
Man kunde inte föreställa sig något sådant därför att 1991 levde de flesta i
väst fortfarande i vanföreställningen att historien, med dess råa och röriga
konflikter, egentligen inte hade något med dagens värld att göra. Skulle
något som tydde på motsatsen ändå inträffa så hade det med andra ord inte
heller något med dagens värld, det vill säga med oss, att göra.
We don’ t have a dog in that fight, vi har inte någon hund med i det
slagsmålet. Så avfärdade James Baker, den amerikanske utrikesministern i
början på 90-talet, konflikterna i det sönderfallande Jugoslavien.
De kommande åren och decennierna skulle eftertryckligt bevisa hur fel han hade.
De jugoslaviska krigen var en konsekvens av kommunismens kollaps i Europa.
Berlinmuren hade fallit 1989. Sovjetunionen, sammanbrottets epicentrum,
skulle formellt upplösas vid årsskiftet 1991/92. För västvärlden hade
kommunismen och Sovjet varit det radikalt andra och onda, men också
bekräftelsen på att historien hela tiden rörde sig framåt, eller kanske
snarare uppåt, från kaos mot ordning. Förr drevs krig fram av härskarnas
äre- och maktlystnad, av hämndbegär, av religiös eller nationalistisk
fanatism. Nu levde vi en annan rationalitet, där alla konflikter kunde
beskrivas i ekonomiska eller ideologiska termer.
Men så var det ju inte. Hundarna morrade fortfarande. Kommunismen visade sig
ha varit bara ett tunt omslagspapper kring samma gamla historia: 1800-talets
patriotiska retorik, 1600-talets religionskrig, medeltidens rovriddare,
furstarnas och hövdingarnas eviga gränsstrider, hatet mot de främmande,
skräcken för barbarerna.
Den slovenske kulturkritikern Slavoj Zizek kan någon enstaka gång säga något
förnuftigt. I september 1990 publicerade han en essä, ”Eastern Europe’s
Republics of Gilead”, i tidskriften New Left Review i vilken han bland annat
polemiserade mot den då rätt vanliga idén att den uppblossande östeuropeiska
nationalismen var en reaktion mot, och ett radikalt brott med, den
kommunistiska hegemonin. Han såg snarast nationalismen som kommunismens
fortsättning med andra medel. ”Det var den kommunistiska makten som skapade
de tvångsmässiga bindningarna till Nationen, och ju mer totalitär
maktstrukturen var desto starkare blev bindningarna. De mest extrema
exemplen är Ceausescus Rumänien, Kambodja under röda khmererna, Nordkorea
och Albanien.”
Man kan ju här också vända på det och slå fast att det i själva verket var
nationalismen som utgjorde kommunismens hårda kärna, dess rotsystem. Stalin
var tsaren reinkarnerad, Mao den röde kejsaren.
Titos Jugoslavien representerade en i vissa avseenden annorlunda kommunism:
mindre präglad av pseudo-religiositet än stalinismen, och med en uttalad
ambition att hålla de konkurrerande nationalismerna i federationen i schack.
Möjligen just därför blev implosionen desto våldsammare.
Slobodan Milosevic, den sluge serbiske kommunisthövdingen med det blanka
babyansiktet, förstod att den nationalistiska besten skulle kunna tjäna
honom väl och släppte därför ut den ur buren.
Och sedan kunde man få höra en taxichaufför i Zagreb säga:
– Vi är européer! De är turkar! Bysans!
Och man kunde bli uppringd av en i Sverige bosatt serb som förklarade:
– Du vet väl att vi serber är ortodoxa och har våra rötter i den grekiska
kulturen. Kroaterna däremot är ju katoliker och deras kultur har vuxit fram
ur den romerska traditionen; gladiatorspelen, grymheten…
Och snart skulle två, kroater och serber, slå till mot en tredje, de till stor
del sekulariserade muslimerna i Bosnien.
Omvärlden fattade ingenting. Detta konstiga krig stämde inte med schemat.
Fanns det inte några amerikanska intressen inblandade visste ju
opinionsbildarna och de intellektuella inte på vilken sida de skulle ställa
sig.
Kriget på Balkan hade inte mycket med ”imperialism” att göra. Där pågick
folkfördrivningar och massakrer i namn av en religiöst definierad fascistoid
nationalism. Det var länge för komplicerat för Europas engagerade
intellektuella.
I den brittiska journalisten Ed Vulliamys bok ”Vanvettets triumf” hittar jag
ett bittert citat hämtat från tidningen Observer i juni 1992:
”Hade Sarajevo haft päls skulle det finnas en internationell rörelse för att
rädda det.”
Sedan dess har vi brutalt och gång på gång påmints om att den nya världen
också är en mycket gammal värld, en Katla-värld.
Vem trodde 1989, det stora frihetsrusets år, att de kommande decennierna
skulle präglas av nationalismens, den religiösa fanatismens, rasismens,
fascismens och folkmordens återkomst? Nu vet vi hur det gick och hur det
blev. Kriget på Balkan kom först, sedan följde Tjetjenien, Rwanda, 11
september, Afghanistan, Irak … och nu ett EU som är på väg att långsamt
förtvina som politiskt projekt, ett EU vars rötter fräts sönder av en allt
giftigare populistisk europeisk neo-nationalism, ironiskt nog just när
dörren till unionen äntligen öppnats för Kroatien och, kanske också, Serbien.
Man ska älska sitt land för de små sakernas skull, inte för dess storslagna
historia. Det är läxan.
Per Svensson
medarbetare på kulturredaktionen