I dag fyller August Strindberg 163 år.
Han firar sin födelsedag genom att i en debattartikel här intill attackera de
manliga debattörer som han menar har missförstått Valerie Solanas och hennes
Society for Cutting Up Men.
En dramatisering av den amerikanska radikalfeministens Scum-manifest på
Turteatern i Stockholm har aktualiserat henne. Reaktionerna på hennes
iscensatta manshat har stundtals varit våldsamma. Men medan upprörda och
kränkta män i Solanas ser en dåre ser Strindberg sig själv. Många skulle
säga att det beror på att han själv är en dåre.
De har rätt, om man med dåre menar någon som placerar sig så långt ut i
marginalen att han har fri siktlinje in mot centrum.
I det avseendet är Strindberg nationaldåren. I jämförelse med honom framstår
till och med Håkan Juholt, mannen med det lättrörliga åsiktslivet, som en
benhårt konsekvent principryttare.
Strindberg har tyckt, gjort, sagt och förfäktat det mesta. Allt har inte varit
sympatiskt. Han har hatat kvinnan, dyrkat övermänniskan, förförts av
ockultism och charlataneri. Men han har också gjort rent hus med
överhetssamhällets hyckleri, blåst dammet av den svenska historien och till
sist vandrat till Damaskus som botgörare.
I ett samhälle, och ett politiskt klimat, där alla trängs i mitten visar han
ständigt på nytt att andra positioner är möjliga. Det ligger ett betydande
egenvärde i detta.
Selma Lagerlöf, Carl Larsson, Anders Zorn och Verner von Heidenstam vet man
var man har. De har byggt sina egna pyramider: Mårbacka, Sundborn,
Zorngården i Mora, Övralid vid Vättern. De har gjort sig till ett slags
kulturens godsägare.
Strindberg däremot har hela livet förblivit en kulturens hyresgäst, ständigt
på flyttande och resande fot.
Det är just denna i ordets djupaste mening moderna rastlöshet som gör honom
till den svenskaste av alla sekelskiftets kulturpersonligheter. Bejakandet
av det moderna, kulten av förändring och förnyelse, är på gott och ont den
svenska överideologin, och har varit det under lång tid.
Det är därför egentligen inte alls märkligt att den intellektuelle och
emotionelle extremisten August Strindberg så småningom kom att identifiera
sig med de breda och folkliga politiska strömningar som skulle definiera den
svenska samhällsmodellen: arbetarrörelsen, liberalerna och socialdemokratin,
den tidens vänsterallians.
Den 22 januari 1912, för i dag exakt hundra år sedan, stod Strindberg på sin
balkong vid Drottninggatan i Stockholm och lät sig av ett arbetartåg med
facklor och fanor hyllas som den store folktribunen. Intill honom fanns hans
tioåriga dotter Anne-Marie. Också i det avseendet var Strindberg en
representativ modern svensk man, frånskild söndagspappa.
Knappt fem månader senare var han död. Strindberg avled den 14 maj 1912. Det
är hundraårsminnet av hans död som i år uppmärksammas med en lång rad
evenemang.
Man kan misstänka att somliga är redo att avfärda detta som ett typiskt
tröttsamt svassande för ”det vita manliga geniet”. Man kan misstänka att
somliga undrar om Strindberg inte trots allt är stendöd och bör få förbli
det.
Dessa somliga har i så fall fel.
Man kan och ska inte ständigt kräva av äldre tiders författare att de ska vara
våra samtida. Det är tvärtom ofta en poäng att de inte är det. De påminner
oss om att vår egen världsbild inte är den enda tänkbara.
Men just August Strindberg är i eminent hög grad samtida.
Samma dag som han hyllades av Stockholms arbetare, den 22 januari, hade han en
artikel inne i tidningen Social-Demokraten. Den avslutades med en radikal
appell, en bekännelse till den liberala idén om rätten till lika villkor vid
startlinjen: ”... må de som predika mot klasskamp, hellre vara betänkta på
att ta bort klasserna och klassbommarna; göra tillträdet till stadion fritt,
och se till att allas start sker under lika och jämlika förhållanden, utan
knep. Det skulle stilla hatet, göra livet drägligt och hoppfullt för dem som
knoga utan hopp därnere ...”
En kort cykeltur från, säg, södra Malmö till de västra delarna av staden,
räcker för att få bekräftelse på att August Strindberg på intet sätt
förlorat i aktualitet.