Försvarstalet

Om en person lägger ned tid, arbete och talang på att skapa någonting – ett rockalbum, en roman, en film – så har han eller hon en speciell rättighet till sin skapelse. Detta är en rimlig moralisk princip att utgå ifrån. Jag tror att de flesta faktiskt accepterar den.

Det är alltså i den meningen enkelt: upphovsrätten skyddar en moralisk rättighet.

Den här rättigheten kan ses som en sorts bestämmanderätt över det upphovsmannen har skapat. Från den kan vi härleda upphovsrättens två delar – den ideella och den ekonomiska.

Den ideella innebär att ett verk inte får användas på ett sätt som dess upphovsman inte skulle acceptera. Det får inte publiceras i någon annans namn, eller förändras på ett sätt som upphovsmannen inte skulle stå för.

Den ekonomiska upphovsrätten reglerar rätten att ta betalt för det man skapat. Det sägs ofta att artister har rätt att tjäna pengar på sitt skapande. Ingen har en sådan generell rättighet. Däremot har alla rätt till möjligheten att erbjuda sina tjänster, i det här fallet sin egenkomponerade musik eller sina egenförfattade böcker, på den fria marknaden. Ekonomisk upphovsrätt handlar om att slå vakt om den här möjligheten.

Att respektera upphovsrätten är att betala begärt pris – eller avstå från det som erbjuds. De flesta av oss accepterar detta när det gäller andra varor och tjänster. Den som förkastar detta måste hävda att den som skapat någonting inte har större rätt till det skapade än någon annan.

Förutom att detta är en oattraktiv slutsats, så leder den dessutom till orimliga konsekvenser.

Utan det skyddet som upphovsrätten ger så hamnar upphovsmannen i en mycket svag position gentemot både skivbolag och kunder.

Rimligheten i rättighetsresonemanget visas av följande enkla exempel: 1973 släppte Mike Oldfield albumet ”Tubular Bells”. Om Oldfield inte hade skapat ”Tubular Bells” så hade inte albumet existerat. Oldfield hade ingen plikt att skapa "Tubular Bells”. Oldfield skulle inte kränka någon genom att inte skapa ”Tubular Bells”.

Hur kan han då kränka någon genom att först skapa ”Tubular Bells” – och sedan välja att inte dela ut den gratis? Vems rättigheter skulle han kränka genom att ta betalt för sitt verk?

Det enda rimliga svaret är naturligtvis: ingens.

Eftersom det var helt upp till honom om ”Tubular Bells” skulle finnas till, så är det upp till honom om han vill dela ut det gratis. I nästa steg avgör musikkonsumenterna om det är värt priset.

Vissa menar att ny teknik har gjort upphovsrätten förlegad. Men upphovsrätten är snarare extra relevant just eftersom det har blivit så mycket enklare att bryta mot den. Självklart måste den som vill livnära sig på sitt skapande anpassa sig efter både ny teknik och vad konsumenterna vill ha. Att inte kunna sälja sin musik på grund av att ingen är intresserad eller att någon annan erbjuder något mer lockande är en sak. Sådan är den fria marknaden. Detta kan inte jämföras med att inte kunna sälja sin musik på grund av olovlig spridning bakom ryggen på dem som skapar.

Så var går gränserna? Det finns inget enkelt svar – men av detta följer knappast att allt är tillåtet. Det kan vara svårt att avgöra om någonting är en lögn eller inte. Av detta följer inte att principen det är fel att ljuga bör förkastas. Ett gränsdragningsproblem undergräver inte ensamt en moralisk princip.

Debatten har för lite handlat om upphovsrättens moraliska grunder. Frågor som rör personlig integritet och internets frihet måste hållas skilda från frågor om upphovsrättens rättfärdigande. Det råder ingen konflikt mellan ett fritt internet och en robust upphovsrätt.

Fritz-Anton Fritzson är doktorand i praktisk filosofi på Lunds universitet och bloggar på fritzson.wordpress.com.