Främling som söker flock

Naja Marie Aidt svarar på tredje signalen.

Jag inleder med en trevande fråga om danskhet. Det visar sig att hon just har upptäckt sin. I Brooklyn, New York. Och att hennes kommande diktsamling är skriven på temat ”att vara främling”.
– Här i New York blir det tydligt vad jag har med mig som är danskt, eller nordiskt. När man är utomlands kan man inte namnen på fåglarna. Man förstår inte alla koderna i språket. Man börjar fråga sig saker: Varför firar vi jul på det här viset? Det är sunt att få en mer kritisk blick. Här ser jag att Danmark är ett litet land med liten dagordning.

Detta har hänt: Naja Marie Aidt kom till Danmark när hon var sju, när hennes föräldrar skildes och familjen lämnade Grönland. Hon har aldrig rest tillbaka dit. Hon har aldrig rest särskilt mycket alls. Istället fick hon sitt första barn när hon var arton och sedan kom det tre till. Men för ett år sedan var det plötsligt möjligt: att flytta till New York.

Nyligen släpptes en volym med hennes samlade dikter i Danmark.

Boken ”Babian” kom ut i Sverige i våras, efter att den fått Nordiska rådets litteraturpris 2008. En samling noveller om dansk vardag, med teman som barnmisshandel, otrohet och sjukdom. En kärv verklighet, där hon valt berättargreppet att inte redovisa karaktärernas inre liv.

Varför har du skrivit de här novellerna?
– ”Babian” är ett projekt. Jag ville flytta fokus till konkreta fysiska handlingar, för att visa något om en mycket materiell plats. Så som det var före den ekonomiska krisen: allt handlade om det materiella och om kroppen. Sundhet, styrka och egoism. Det har jag försökt spegla via en hård fysisk berättarform.

Är det en politisk bok?
– I varje fall är den kritisk. Historierna handlar om hur svårt människor har att reagera empatiskt. Folk snackar så mycket i New York och jag inser hur lite vi egentligen säger till varandra i Danmark. Det är en del av den ensamhetskänsla som går genom all nordisk litteratur. ”Babian” var mitt sätt att ta temperaturen på hur det var att leva i Danmark vid en bestämd tid. Det lustiga är att nu är det redan slut.

När jag läste fick jag känslan av en katastrof som ständigt lurade runt hörnet. Och Anneli Jordahl skrev i Sydsvenskan att du släpper ned en bomb hos de välbeställda småbarnsfamiljerna.
– När man har mycket pengar upplever man en känsla av fullständig kontroll. Det värsta som kan ske då är att tappa kontrollen. Som i novellen där den äkta mannen under en cykeltur plötsligt avslöjar sin otrohet och hela familjeidyllen försvinner. Jag tror att många människor i Västeuropa har en tro på att har man kontroll blir man lycklig.
– I den ekonomiska krisen mister man kontrollen. Hela illusionen om att man själv byggt sin rikedom faller bort när man bara ser att man är en bricka i ett stort spel.

Hur märks det i boken?
– I ”Babian” har jag försökt utsätta personerna för olika former av kontrollförlust. Särskilt i den sista novellen, ”Myggstick”, när huvudpersonen blir sjuk. Ingen kan hantera hans sjukdom och svaghet, inte ens han själv. Men jag tänker att de här sakerna är värre i Danmark än de är i Sverige.

Hur menar du?
– Jag upplever det svenska språket som blidare och mjukare. De vändningar språket är uppbyggt på är vänligare. Man talar finare till varann. Danskan har en hårdhet, verkligen en hårdhet. Det kan bero på att Danmark är väldigt litet. Om man ser på andra små länder, som Österrike, är det också mer rasism. Som att man är rädd för att mista kontrollen över sitt pyttelilla land.

Naja Marie Aidt klumpas ofta ihop med Helle Helle och Pia Juul. Deras litteratur beskrivs ofta som minimalistisk diskbänksrealism, i kontrast till 80-talets danska modernistiska litteratur. Drabbande vardag med fadd eftersmak, där tragedier göms i rödvinsfläckar på mattan.

Ser du ett samband mellan din och Helle Helles litteratur?
– Jag tror att det är gamla definitioner som hänger kvar sedan vi debuterade 1991. Och föreställningen att vardagsliv är detsamma som realism. Jämförelsen med Helle Helle kanske beror på att hon också beskriver människor som inte säger särskilt mycket till varandra. I vår generation är det mest kvinnor som blivit stora. Vi har alla skrivit om vardagslivet. Pia Juul, Kirsten Hammann, Christina Hesselholdt. Jag inspirerades av Raymond Carver och den norske novellisten Kjell Askildsen – de som var stora när jag började skriva.

Hur skriver du?
– Min image i Sverige är ”den hårda danskan som skriver onda noveller”. Efter att jag fick Nordiska rådets litteraturpris tror folk att jag bara skriver som i ”Babian”. I mitt författarskap finns två spår: det ena är mycket realistiskt och verklighetsnära. Det andra är närmast surrealistiskt.
– Varje bok jag skriver är ett projekt. Man kan läsa författare som blir bättre och bättre – men fort­farande skriver med ­samma stil. Jag startar alltid från början, för att utmana och utveckla mig själv. Jag vill gärna skriva en roman nu, och jag funderar på hur jag ska göra det. Man skulle aldrig stå ut med en roman som var som ”Babian”, med så många Stephen King-grepp. Det är för intensivt och hysteriskt.

Naja Marie Aidts nya diktsamling kommer ut i Danmark i november. Ett projekt om de danska kolonierna: Grönland och Virgin Islands.
– Den nya diktsamlingen handlar om att vara dansk, om att vara främling. Om hur man lever på olika platser – och om den skuld som följer med kolonisering.
– Det är första gången jag skrivit om Grönland. Jag har inte varit där sedan jag flyttade därifrån men minns det mycket starkt; det är min tidiga barndom. Men det känns ändå som om det aldrig existerat. Virgin Islands är också en gammal dansk koloni. En märklig plats där dansk och amerikansk historia möts. Så jag fick lust att skriva om New York, Västindien, Grönland och Danmark – fyra mycket olika platser i världen.

Läs Eva Ströms recension av Naja Marie Aidts ”Samlede digte” på Sydsvenskans kultursidor på måndag.