PELLE STRINDLUND. Min katt Maja har skadat en tand. Vi sitter i väntrummet på djursjukhuset. Jag dricker kaffe och Maja stirrar ­ilsket på den stora, gula labradoren som sitter mittemot. Kvinnan bredvid har också en katt. Katten heter Asta och kvinnan jollrar med henne på bebisspråk. Hon behöver inte vara rädd, säger kvinnan till katten, veterinären är så snäll, så snäll. Min Maja är en otursförföljd katt. I somras blev hon påkörd och bröt lårbenet. Det kostade tid och pengar att reparera henne och nu är det alltså en tand som trilskas. Roligare kan man ju ha för sina slantar, men det viktiga är ändå att Maja blir frisk tänker jag. I likhet med de andra hussarna och mattarna i väntrummet är jag beredd att göra mycket för att se till att mina djur mår bra. I väntrummet ligger buntar med tidningar att förströ tiden med. De handlar om djur. Hästsport, hundsport och jakt. Det handlar om olika sätt vi kan använda djur för att förströ oss. Vi kan rida på dem. Vi kan kela med dem. Vi kan träna dem att hoppa och klättra och göra konster. Vi kan döda dem.

Ja. Vi kan roa oss med djur på många sätt, på det sätt vi föredrar, som om vi äger dem, på våra villkor. Vi kan också äta dem. Det tycker vi att vi har rätt till. Om detta har Pelle Strindlund skrivit en synnerligen välformulerad och välargumenterad bok. I ”Jordens herrar” pläderar han kraftfullt för djurens rätt till sitt eget liv och mot det han kallar för djurfabriker, det vill säga köttdjursuppfödning, äggproduktion, kycklingfarmar, mjölkindustri och minkfarmar. Strindlund menar att det finns uppenbara paralleller mellan vår tids exploatering av djur och det historiska förtryck av människor som kallas slavhandel.

Systematiskt och föredömligt lågmält visar Strindlund hur retoriken kring slavhandeln, fördomarna om svarta människor och hanteringen av dem är i det närmaste identisk med dagens exploatering av djur. Effektivt och övertygande visar han hur förtryckets former, metoder och tekniker i många fall är desamma. Avståndet mellan 1700-talets slavplantager i Västindien eller bomullsfälten i amerikanska Södern och svenska djurfabriker är långt, både kulturellt, geografiskt och tidsmässigt, men förtryckets ursprung är detsamma: detta att anse sig ha rätt till den andres liv, rätt att bruka och missbruka, rätt att äga. Detta att betrakta sig som herre över allt levande, skapelsens krona, härskare. Man kan inte äga den andres liv, säger Strindlund, varken människors eller djurs, och jag är benägen att hålla med honom.

Jag tycker att det är gott att äta kött. Det är mitt enda argument för mitt köttätande. Det är naturligtvis inget gott argument. Det är ett argument som står sig slätt i jämförelse med alla de argument som kan anföras mot köttätande. Köttindustrin orsakar djur ofattbart lidande, både fysiskt och psykiskt. Därför undviker jag att äta konventionellt producerat kött. Jag föredrar lamm som fått leva fritt, kor och grisar som fötts upp så naturligt som möjligt och vilt. Icke desto mindre måste de dödas för att jag ska kunna tillaga dem, och nog gör man väl skada om man tar någons liv?

Dessutom är köttindustrin en stor miljöbov. Enligt FN-rapporten ”Livestock’s long shadow” (2006) är boskapssektorn ansvarig för så mycket som arton procent av världens utsläpp av växthusgaser. Dessutom förstör boskapsindustrin mark och vattentillgångar genom övergödning. Vidare är västvärldens köttfrossande en starkt bidragande orsak till att världens resurser inte räcker till för att mätta alla. Att producera växtprotein för att utfodra djur och därefter äta deras kött är ineffektivt. Det vore mycket bättre att äta vegetabilierna direkt. Strindlund citerar Björn Forsberg, forskare i miljö och utvecklingsfrågor, som menar att en omställning till vegetarisk kost är den mest effektiva åtgärden för att lösa framtidens livsmedelsförsörjning.

Strindlund presenterar alltså en rad starka skäl mot köttätande. Trots det ser jag ett problem med hans ansats, att jämföra – likställa – slavhandel och djurfabriker. Skillnaden mellan de individer som användes som slavar då och de individer som exploateras idag, djuren, är uppenbar. Djur är inte människor. Jag menar att det är en avgörande skillnad. Jag tror att människan har ett särskilt värde och menar att jag har ett särskilt ansvar i relation till andra av min sort. Kalla mig speciest, men det är en grundläggande förutsättning i min moraluppfattning. Analogin mellan slavar och burhöns håller alltså inte hela vägen. Faktum är att jag bitvis finner analogin stötande.

Det innebär naturligtvis inte att jag anser mig ha rätt att exploatera djur. Djur har rätt till liv utan lidande. Jag tror också, som Strindlund, att vi bör sträva efter ett samhälle så fritt från våld som möjligt – och att hålla djur i trånga burar, transportera dem långa sträckar, döda dem och äta dem är givetvis att utöva våld. Strindlunds bok tvingar mig att rannsaka mig själv, och jag har ännu inte funnit ett enda hållbart argument för att försvara mitt köttätande. Jag lutar åt att det är dags att ta konsekvenserna av det jag redan vet. Vi bör inte äta kött.

Ann Heberlein
doktor i etik