Åtta år efter att Olof Palme sköts försökte Stefan Sundström sammanfatta tidsandan med textraderna ”Sen Palme gick på bio har allt blivit som på film.”
Timbuktu var rappare. Redan under ordförande Perssons regeringstid skrev han ”Ett brev” till statsministern och gav våren 2003 ut låten som singel, nästan i realtid.
Nu har det gått tio dagar sedan Håkan Juholt försköts, men Stefan Sundström är tyst. Timbuktu är tyst. Alla är tysta.
Kanske är det Juholts fel, han inspirerar inte till den typen av analyser eller appeller. Han var snarare stoff för nyhetsrevyerna, men de är redan passé. Hur skulle man kunna gå vidare? Ge Sean Banan uppdraget att skriva en Juholtmusikal baserad på ”Fleknes fatiliteter”?
Fel statsman, fel artist.
I vilket fall är det utanför ankdammen det verkligen händer. Grekland, den västerländska civilisationens antika vagga, är bankrutt. Ungern styrs av en auktoritär regim som är demokratiskt vald. Stabila stål- och kolunionstater som Italien och Frankrike tappar kreditvärdighet. Euron står inför kollaps. Romer förföljs. Antisemitismen sprider sig. Recession. Panik. Kris. Och snart tar kineserna över hela rasket.
Förra gången vi upptäckte att orubbliga gränser och murar visst gick att rubba tog U2 den europeiska tjuren vid hornen. De lämnade allt de hade för handen, for 1990 till det trasiga Berlin och ett Centraleuropa som just höll på att ompröva sig självt. De vände hela idén om vad bandet är upp-och-ner, slängde hela sitt förflutna i dogmförstöraren och lät den tugga.
Kvartetten kom ut ur processen om inte hel och ren så åtminstone intakt och bra mycket intressantare än förut. Resultatet blev albumet ”Achtung Baby” , en ny image och en revolutionerande scenshow.
Kan vi tänka oss något liknande nu? Europas största och tråkigaste mainstreamband Coldplay förvandlas i ett hu till det coolaste sedan Kalla kriget. De experimenterar med dubstep och postbreiviksk norsk black metal, de samplar mongolisk strupsång och kör Stockhausen baklänges i mixern, de anammar Vitrysslands gatumode och skriver reggaesymfonier baserade på slagord från Tahrirtorget. Och de skapar musik som vi ännu inte har ett namn för.