"Maskerad militarism". Så ska Per Albin Hansson en gång ha beskrivit
scoutrörelsen. Yttrandet fälldes vid tiden för folkrörelsernas framväxt, när
kampen om ungdomen var som mest intensiv. Det är tydligt att Per Albin, i
scoutrörelsen, såg ett förtäckt politiskt hot. Det är dock en bild som med
tiden radikalt kommit att förändras.
Men onekligen har scoutrörelsen en moraliskt och politiskt besvärande
historia, där rörelsens grundare, den brittiske militären och kolonisatören
Robert Badens-Powells egen historia spelar en central roll. De militära
principerna, liksom de traditionellt maskulina dygderna, blev viktiga delar
i det ideologiska bygget av rörelsen. Med naturen och det sunda
friluftslivet som medel tänkte Baden-Powell göra män av stadspojkar.
En gång var jag själv en del av denna rörelse, i en kår som tillhörde
nykterhetsrörelsens scoutförbund. I tio-elvaårsåldern avlade jag således
nykterhetslöfte; jag lärde mig de enklaste knoparna, sjöng med i sångerna
och reste på läger. Men egentligen var jag rätt oduglig som scout. Opraktisk
och tämligen ointresserad av att "lära mig" om djur och natur. Men det är
länge sedan nu. Jag har dock fortfarande scouter i min närhet. Vissa av dem
är engagerade i det stora internationella läger, World Scout Jamboree, som
idag startar i Rinkaby utanför Kristianstad, och som kommer att samla cirka
fyrtiotusen scouter.
Få skulle på allvar betrakta scouterna som politiskt kontroversiella,
uniformerna och ritualerna till trots. Oftare har då scouter blivit
tacksamma föremål för skämt. När exempelvis satirikerna i "Lorry"-gänget i
slutet av 80-talet skulle skapa en svårt gubbsjuk karaktär med pedofila
böjelser, fann de honom i scoutledaren Farbror Bosse (spelad av Johan
Ulveson). Farbror Bosse var helt enkelt det som materialiserades när man
stuckit hål på myten om den genomgoda och genomsnälla scouten; den som
hjälper gamla tanter över gatan och som bland annat den före detta scouten
Stig-Helmer Olsson karikatyrartat förkroppsligar i Lasse Åbergs
sällskapsresefilmer. Varken Farbror Bosse eller Stig-Helmer kan kallas
politiskt "farliga". Ingen av dem kan heller sägas uppfylla den
militaristiska maskulinitet som Baden-Powell idealiserade.
Nidbilderna och karikatyrerna som över åren skapats om scouter möjliggörs
förmodligen av att rörelsen lever ett ganska anonymt liv, långt under
mediernas radar. Den är varken politiskt progressiv eller kommersiellt
attraktiv. Den saknar exempelvis fältbiologernas miljöradikala framtoning,
och den kan inte heller mäta sig med till exempel idrottsrörelsens
popularitet och kommersiella lyskraft. Föreställningen om en hopplöst
daterad, töntig och oförarglig rörelse förbättras knappast heller av att den
svenska kungen sitter som ordförande i World Scout Foundation.
Men faktum kvarstår: Det finns uppenbarligen en attraktionskraft för rörelsen.
Vad betyder det nuförtiden? Även om scoutrörelsen inte äger någon plats på
den politiska arenan, så betyder ju inte det att den skulle sakna ideologisk
relevans. Det är alltjämt en rörelse med moraliska anspråk. Fostransidealet
från 1900-talets början är intakt. I den ideologiska arsenalen finns
dessutom ett sedan länge etablerat skötsamhetsideal, liksom ett
klassöverskridande ideal. Men ännu mer framträdande är kanske ändå
maskulinitetsidealet. Bara detta gör rörelsen i högsta grad politisk.
Maskulinitetsidealet kan på ytan förefalla "mjukt". En god scout, kan det
heta, värnar om djur och natur. Denna omsorgstanke i scoutideologin bygger
emellertid i hög grad på dominans över det som avses skyddas, och detta
förutsätter i sin tur makt över det som anses äga ett skyddsvärde. Det är
alltså genom att praktisera en "omsorgsetik", här i traditionellt maskulin
tappning, som man tar naturen i besittning.
"Omsorgen" om natur och djur skulle kunna tolkas som ett uttryck för
civilisationskritik; som en reaktion mot den industrialiserade moderniteten,
och kanske även som en önskan om en "återgång" till Naturen. Men så är det
inte. Tvärtom förutsätter scouting en distans till naturen och djuren.
Gränser upprättas mellan scouterna och naturen, något som i sig innebär en
omfamning av civilisationen, inte ett motstånd mot den. Å andra sidan har
man inte heller låtit sig köpas av de kommersiella krafter som sponsrar och
tjänar pengar på "riktiga" äventyrare, de som bestiger berg och paddlar i
farliga vatten i företagssponsrade kanoter. Scouter utsätter sig, helt
enkelt, inte för den typen av risker. Scouting handlar, så till vida, mer om
ett imiterat "vildmarksliv", där djur och natur inte bara är modeller för en
idé om det goda (frilufts-)livet, utan även är kulisser och statister för en
träning i moral och maskulinitet.
Scoutideologins romantisering av naturen vilar alltså egentligen inte på en
civilisationskritisk hållning, utan förutsätter en civilisation. Kartritarna
skapar terrängen. "Naturen" blir en lika artificiell produkt som en stad.
Också det är en form av kolonialism. Så framträder en idémässig linje mellan
Baden-Powells koloniala tankegods och idealiseringen av "vildmarkslivet".
Alltsedan framväxten i början av förra seklet har scoutrörelsen gått från att
vara ett politiskt hot till att bli reducerad till skämt. Per Albins
varnande ord om maskerad militarism känns inte särskilt brännande. För det
är scoutrörelsen alltför politiskt irrelevant. Inte heller har kommersiella
intressen på allvar satt sina klor i rörelsen. Men maskulinitetsidealen är
intakta. Scouterna representerar, i själva verket, ett "maskerat
vildmarksliv", där naturen är tämjd, ofarlig och främst en spelplan för
moralisk träning.
Den – utåt sett – nedtonade maskuliniteten bidrar förmodligen också till att
den populära bilden av en snäll och präktig ungdomsrörelse förblir fast
förankrad i kulturen. Men bakom "masken" finns samtidigt en ideologi som
långt ifrån är politiskt harmlös.
Kutte Jönsson
fil dr i praktisk filosfi och lektor i idrottsvetenskan vid Malmö högskola