Signalerna går fram. Jag håller andan, krymper i stolen, luren fuktig mot
örat. Blundar och ser honom: tjock, rödsvullet ansikte, vassa små grisögon,
kraftiga armar, hård och tung under fläskvalkarna.
Jag minns inga slagsmål. Bara hur jag fick stryk av Freddy.
Oroa er inte. Det här är ingen
jag-var-mobbad-och-fick-stryk-varje-rast-och-överlevde-tack-vare-Morrissey-text.
Som jag minns det trivdes jag i skolan och hade åtminstone några kompisar.
Jag var varken liten eller svag.
Men så fort det blev slagsmål fick jag stryk. En geléklump som slängdes ner i
marken, nävar i magen, sparkar på kuken, snusloskor i håret, tills jag skrek
förlåt och bad dem sluta. Jag hade inte det som krävs. Varken i knogarna,
hjärnan eller magen. Mitt adrenalin fick mig att fly eller skrika på hjälp,
inte att räta på ryggen och slå tillbaka.
Det var – och är – så självklart att jag aldrig ens har skämts över det.
Förrän nu.
Pojkar som inte kan slåss väljer andra vägar för att bekräfta sin manlighet.
För mig blev det skrivandet. Det man inte har i nävarna får man ha i
fingrarna. I Word kan jag klä ut mig till litterär hårding, skriva hunkiga
texter som skyler över min rädsla för verklig manlig aggressivitet.
Fotografer som tagit bilder på mig inför olika bokomslag klagar alltid på
att jag ser så sammanbiten ut, vägrar le och bara vill bli plåtad i svart
skinnjacka.
Redaktören på Sydsvenskan mejlar om den här temaserien. Jag skissar lite,
svänger och kränger bland orden. Minns. Rodnar och stänger av datorn. Vad
har jag att komma med? Jag vågade ju aldrig.
Nu minns jag min feghet. Nu minns jag Freddy.
En skolgård på 80-talet. Avfolkningsbygden i sydöstra Sverige. De tuffa
killarna sniffade lim, kollade på kung fu-rullar, lyssnade på W.A.S.P. och
kallade oss andra för ”bögjävel”. Freddy stack ut eftersom hans våldsamhet
var helt utan glans. Den handlade varken om att impa på tjejer eller brösta
upp sig för kompisarna. Vad jag vet hade han knappt några kompisar och
definitivt inga tjejer. Han var överviktig med pipig röst och saknade helt
den där mörka karisman som skolgårdens slagskämpar annars brukade ha. Han
var ingen alfahanne. Han bara slogs.
Vi retade honom för hans fetma och han slog oss, och något i hans sätt att slå
gjorde att vi måste reta honom igen och han måste slå igen, slå tills vi
tiggde om nåd och grät och då släppte han oss och vi fortsatte retas och han
fortsatte slå. I själva verket, inser jag i efterhand, var han offret i en
mycket bisarr form av mobbing där varken vi eller lärarna förstod att det
var mobbing eftersom han hela tiden slog oss och vi hela tiden grät och bad
honom sluta.
På högstadiet blev det givetvis OBS-klass. De få gånger han fortfarande slog
mig var våldet grövre, brutalare, han sparkade mig i magen när jag låg ner,
han hade fått kängor och nationalistiska tatueringar på överarmarna. Det var
inte längre lika roligt att reta honom. Och senare i tonåren såg jag honom
nästan aldrig, trots att han bara bodde några hundra meter bort.
Jag har inte talat med honom på 20 år.
Signalerna går fram. Jag håller andan.
– Fredrik.
Rösten fortfarande pipig.
Jag berättar vem jag är, förklarar mitt ärende. Hör hur han flinar belåtet.
– … och då tänkte du på mig eller?
Jag lirkar fram Freddys historia så gott jag kan, halkig som den är av
halvsanningar och antydningar. Han säger sig vara rörmokare men är dessutom
medlem i en MC-klubb som enligt medierna är starkt förknippat med grov
brottslighet. När jag frågar om han är kriminell viftar han bara bort
frågan. Jodå, han har gjort några månader för misshandel, fast han var
oskyldig den gången. Nejdå, det är bara snack att MC-gängen håller på med
olagligheter.
Han är gift och har två döttrar. De bor i ett hus i skogen. I bakgrunden hör
jag fågelsång.
Jag frågar varför han slog mig.
– Äh, såna där småbråk minns jag knappt. Det var väl för att ni retade mig
för att jag var kraftig. Sen fick jag ju av farsan hemma. Till frukost,
lunch och middag. Men han fick tillbaka sen.
– Det är många som velat prova. Det har bara fortsatt. Senast var väl för två
tre månader sen, när jag var ute med klubben. Jag har inte startat många
bråk men avslutat en hel del!
Vad är det värsta han råkat ut för? Hör hur han harklar sig, lägger en loska.
– Lite näsa och lite grejer. Fått en ölsejdel i bakhuvudet. Men nu har jag
lugnat ner mig och börjat med kampsport i stället, K-1 och streetfighting.
Har säkert gått ner 45 pannor sen dess.
Vad tänker han på när han slåss?
– Ingenting. Tänker mest att den jäveln inte ska utmana mig, han ska ha sin
skit. Spelar ingen roll hur ont det gör, ger aldrig upp, då får de hellre
slå ihjäl mig.
Vill han att hans döttrar ska träffa en man som han?
– Jag är nöjd bara han är vit. Jag vill inte att mitt blod ska blandas.
Samtalet går på tomgång. Jag intresserar honom inte, jag är någon han knappt
längre minns, ett nästan rörande ynkligt barndomsminne längst ner i högen av
blödande MC-grobianer och invandrare, av spräckta ögonbryn och knäckta
näsben.
Men för mig är han fortfarande lika skrämmande, min skolgårdsdemon, med sitt
tomma hat. Sin nakna aggressivitet. Sin beska stolthet. Även när jag skriver
den här artikeln är jag rädd att reta upp honom, för ljudet av motorcyklar
utanför fönstret, kängor i trappan. Tänker på mina egna döttrar.
Nu minns jag varför jag var så feg. Den vuxenkloka i mig beklagar uppriktigt
att jag hånade honom och bidrog till att göda hans våldsamhet. Men jag skäms
inte för att jag aldrig gav honom en fajt. Jag valde rädslan och fegheten,
för mig var det bättre än alternativet. Det är det fortfarande.
– Mina flickor ska ha det bra, säger han till sist, med oväntad skrovel i
rösten. Resten skiter jag i. Jag har tagit ut en rejäl livförsäkring på mig
själv. Barnen ska slippa få samma helvete som jag.
Bakom hans gard av rasism och machofloskler anar jag en sårighet som han
aldrig kommer låta mig se. Ett slagsmål som aldrig tar slut, som han inte
kan vinna.
Freddy och jag noterar att vi båda har blivit bjudna till sommarens
klassåterträff. Och att ingen av oss tänker gå.
Sen önskar jag honom trevlig sommar och lämnar honom ifred.
Jens Liljestrand, författare och doktorand i litteraturvetenskap
Fotnot: Freddy heter egentligen något annat.