I slutet av augusti satt vi på min balkong i centrala Malmö, sju före detta
hamnarbetare, alla utom en aktiva i Hamnarbetarförbundets avdelning 30 i ett
antal år. Två jobbar kvar, två har gått i pension. Vi andra har andra yrken.
Kvällen blixtrade av minnen och roliga historier från förr, ett förr då de
flesta av oss alltid syntes under de röda fanorna på första maj. Framför
allt Stefan och Charlie. Stefan är en av mina äldsta vänner. På sin tid var
han en ilsken och temperamentsfull hamnarbetare som alltid reagerade på
orättvisor. För ungefär tjugofem år sen flyttade han ut på söder i Malmö.
Tre barn i rask takt, sedan skilsmässa. Charlie arbetade kvar i hamnen ända
till sin pension förra året.
När det förestående valet kom på tapeten meddelade Stefan att han skulle
rösta på Sverigedemokraterna. Charlie omfattade beslutet med stor entusiasm
men lät meddela att han föredrog SPI istället. Stefan har alltid varit en
termometer i folksjälen. På 70-talet som nu. Hans barn gick på
Hermodsdalsskolan och på nära håll har han kunnat följa det stegvisa
förfallet i en av Malmös stadsdelar.
När jag läser några av reaktionerna på sd:s framgångar i valet, Olle Svennings
svavelosande ledare i Aftonbladet (24/9), professor
Björn Fryklunds svalt hållna och långa analys i Sydsvenskan
(23/9) eller
Peter Kadhammars nedslag i Landskrona (AB 23/9) så slår det mig att ingen
av dem lyckas förklara vad som hänt, på riktigt. Svenning skriver om
"monstret", Kadhammar hävdar att han inte ser en enda gammal dam som
blir väskryckt på hela den dag han tillbringar i Landskrona och Fryklund
jämför med Belgien och Europa och hävdar att de högerpopulistiska partierna
kommit för att stanna. Vad som är gemensamt för de tre är en underförstådd
vänsterposition och stort spaltutrymme. Trots detta ekar det tomt hos alla
tre när det gäller att verkligen försöka förklara vad som hänt i Skåne. Inte
heller Henning Mankell (AB 30/9) lyckas riktigt förklara skeendet även om
han har en hyfsat god bild av vilka som röstat fram sd och, helt riktigt,
hävdar att vi måste våga ta samtalen med dem.
Kanske kan man vända på kuttingen och kika på situationen underifrån
istället. Malmö är av tradition, dess värre, en stad där kriminaliteten
alltid varit relativt hög men några av de händelser som stuckit ut på senare
år kan säkert hjälpa till att förklara valutgången. Den 3 oktober för två år
sen mördades krögaren Yixi Zhou på den populära krogen Wendis på Ystadvägen
i Malmö. Mördarna ingick i ett rätt stort invandrargäng från Hermodsdal.
Under rättegången satt mördarnas kompisar och flinade åt Wendi när han gav
sin version av förloppet, med kepsarna på, gestikulerande och helt utan
empati för den halvblinde Wendi.
Få händelser i Malmö har upprört Malmöborna på senare år som detta mord.
Stefans söner känner till dem väl från Hermodsdalsskolan. I vintras stängdes
samma skola efter att nästa generation gäng i kvarteret gjort det omöjligt
att bedriva normal skolverksamhet, ett unikt beslut i svensk skolhistoria.
Förra hösten misshandlades en busschaufför svårt i det invandrartäta
Kroksbäck av ett stort gäng och trots löfte om belöning för utpekande av de
ansvariga teg man i stadsdelen. En natt förra sommaren sköts samtliga rutor
på Rosengårdsskolan sönder och trots att många måste ha hört det (det
handlade om hundratals rutor) och en belöning på 100 000 kronor kom inga
tips in om vem som låg bakom förödelsen. Kvarteret teg där också.
Förra året drabbades Malmö av 905 (!) personrån, många av dem begångna av
kriminella invandrare mot "svennar" och det är inte ovanligt med
etniskt svenska föräldrar som försöker bromsa sina barns gryende rasism
efter att dessa blivit nedslagna eller rånade enkom för att de är just
"svennar". Som vännen A:s äldste son som med sina vänner på
reggaekonsert i Folkets Park attackerades av ett invandrargäng. Skälet? Att
de var blonda och "jävla svennar". Sådant pratas det mycket
om i en stad som Malmö. Delar av medelklassen flyr vissa offentliga platser
och stadens gemensamma ytor och mötesplatser krymper. Det märkliga är att
rasismen mot svenskar aldrig debatteras på kultursidorna men Stefan och
Charlie pratar om den och jag hör den ofta komma upp i samtal med andra
vänner.
Ett antal frågor inställer sig alltså med anledning av Sverigedemokraternas
framgångar: Varför har det blivit tabu att tala om och debattera föraktet
för etniska svenskar och svensk kultur? Varför är det "
fel" att oroa sig för islams utbredning - bara på Rosengård finns sju
källarmoskéer där extrem islamism predikas; islam är ju faktiskt inte kebab
och falafel utan en religion intimt förknippad med politik, en religion som
inte gått igenom upplysningens stålbad och där vissa saker tycks oförenliga
med grundläggande västerländska värden, som jämlikheten mellan könen till
exempel?
Den arbetarrörelse som byggde Landskrona och Malmö hölls samman ideologiskt
av en gemensam skötsamhetskultur, är det då fel att kräva av de nya
svenskarna just detta? Har inte alla människor, oavsett om man är "
svensk" eller "invandrare" ett personligt ansvar för vad de
gör? Varför skall vi acceptera det utbredda epitetet "hora"
så fort en tjej lever livet med dans, diskotek, killar och fotboll? Varför
ska vi stå ut med det sorgligt utbredda "Knulla din mamma!"
under fotbollsmatcher, på skolgårdar eller gator och torg så fort friktion
uppstår?
Varför är det inte självklart med ett förbud för religiösa symboler i den
svenska grundskolan, skolan är ju konfessionslös och slöjan en djupt
reaktionär, religiös symbol som uppmuntrar killar att dela upp tjejer i
"horor" och "madonnor" och som, i många fall, tvingas på
unga tjejer mot deras vilja? Borde inte alla som delar upplysningens ideal,
oavsett om vi är höger, liberaler eller vänster, arbeta för ett stopp för
religiösa friskolor?
I bästa fall kan valresultatet bli en väckarklocka för en yrvaken
socialdemokrati men också startskottet för en diskussion om den värdegrund
samhället bör vila på. Förhoppningsvis innebär det också slutet på den naiva
kulturrelativism som utgör en så god grogrund för högerextremismen. Att sd:s
framgångar i Skåne delvis har sin upprinnelse i Skånes bruna tradition är en
självklarhet men förklarar mer Sjöbo och Höör än Malmö och Landskrona. För
att förklara sd:s framgångar i de gamla arbetarstäderna bör man analysera
Stefan och Charlies oerhörda trötthet inför gängen och kriminaliteten och ta
den helt berättigade oron för islams utbredning på allvar.
Det är inga "fascister" och "monster" som lyft sd i
Malmö och Landskrona. Det är till stor utsträckning vanlig, strävsam
arbetarklass som fått nog, eller "fått nock", för att
säga det på ren malmöitiska, av integrationens baksida, den som aldrig
debatteras på kultursidorna. Tar vi inte denna oro på allvar utan låtsas som
att gängen inte finns (Kadhammar), att det är löjligt att oroa sig för islam
(Svenning) eller bara tittar på situationen från ett sociologiskt von
oben-perspektiv (Fryklund) - då kan Sverigedemokraterna redan nu inteckna
ännu fler mandat i nästa val, både kommunalt och i riksdagen.
FREDRIK EKELUND
författare