Dansk-isländske konstnären Olafur Eliassons bidrag till utställningen The
world is yours på Louisiana är en BMW av modellen H2R. Bilen förvaras i ett
åttio kvadratmeter stor frysbox på museet, där ett antal fläktar pustar ut
minus tiogradig kyla. Bilens kaross har ersatts av en gallerstruktur, täckt
av is. Vid ingången får jag låna en grå filt att vira in mig i.
Eliasson var också en av åtta inbjudna när Louisiana, med anledning av
klimatkonferensen, anordnade symposiet ”Where do we go from here” i lördags.
Evenemangets titel är inspirerad av Marcel Duchamps tal om konstens syften på
60-talet. Och bara själva debatten, att internationella konstnärer,
designers och ingenjörer samlas för att diskutera konst, klimat och framtid,
bevisar att konstens roll faktiskt har förändrats. Från avantgarde och
samhällsfrånvänd till aktiv diskussionspartner.
Ungefär samma resa har miljön gjort. I-landsmänniskan har på senare år
upptäckt att naturen inte är något objektivt – den reagerar på våra
handlingar, på gott och ont.
”Where do we go from here?” är också en fras i ett tal av Martin Luther King,
det tal som ledde fram till de fattigas marsch i Washington.
När det är ingenjörernas och designernas tur att presentera sina på alla sätt
mer konkreta tankar kring klimatkamp framstår konstnärens ständiga dilemma
än tydligare. För inte heller i klimatdebatten kan konsten visa på några
direkta resultat, någon uppenbar nytta. En konstnär kan ju sällan, som
miljöentreprenören Kresse Wesling från Kanada, låta publiken klämma på en
väska tillverkad av återvunna brandslangar. Eller visa bilder på när Cameron
Diaz poserar med brandslangs-skärp i Vogue.
PÅ det sättet är Wesling 10-talets våta dröm. En energisk företagare med
alkemistegenskaper – andras sopor är hennes guld. Och hon ger sig inte
förrän hon samlat in alla Englands kasserade brandslangar.
Kanske kan konsten inte hitta lika konkreta lösningar på miljöförstöringen.
Men den kan, som Olafur Eliassons förfrusna BMW, skapa förståelse. De
istappar som hänger från bilens ratt är en förvarning om att med många
människor i rummet smälter bilen av den gemensamt alstrade temperaturen.
Ryslig symbolik: är vi för många förstörs konstverket. Liksom vi redan låter
större saker smälta, men så långt bort att vi inte ser konsekvenserna.
Men konstens viktigaste roll i klimatfrågan är trots allt det som indiska
performancekonstnären Shilpa Gupta säger. Konst är ett av de få områden där
självständigt tänkande fortfarande manifesteras. De flesta andra måste
anspela på redan befästa smaknormer för att tilltala en stor massa – och då
blir inga nya tankar tänkta.
Konstnärens relativa frihet ger utrymme att utforska nya scenarion, nya idéer.
En nödvändig uppgift. Inte minst när klimathetsen lagt sig och klimatledan
sätter in.