Fotografen Brenda Ann Kenneally föddes 1959 i Troy i delstaten New York –
staden som en gång var USA:s industriella spjutspets men som i dag står i
ruiner.
När Kenneally var sexton fick hon nog och liftade till Miami. 2003 återvände
hon för att dokumentera det liv som kunde ha blivit hennes eget.
Resultatet, bildreportaget ”Upstate girls – what became of Collar City”, vann
första pris i World Press Photo i reportageklassen Daily life i år och var
ett av de mest uppmärksammade på den nyss avslutade internationella
pressfotofestivalen Visa pour l’Image i Perpignan i södra Frankrike.
I första bildtexten berättar Kenneally om Kayla. Kayla fick sin son D’Anthony
när hon var fjorton. Barnets far befann sig i fängelse och Heather, som
Kayla dejtade, blev surrogatfar till barnet. Bilden på två kvinnor i en säng
speglar ett vanligt mönster i arbetar-Troy. De flesta killar är kriminella
och kvinnorna ställer upp för varandra – med kärlek, barnpassning och tak
över huvudet. På sista bilden är Kayla arton och lever med barnets far, som
är på rymmen och därför stannar inomhus, svartsjuk.
Under sin föreläsning i Perpignan säger Kenneally: ”Det är sorgligt. Kommer
människor att älska varandra mer efter mitt reportage? Kommer våra resurser
att fördelas mer rättvist? Nej. Mitt arbete är egentligen meningslöst.”
Där har hon fel. Ta bilderna av Diana, sötast i kvarteret, en artonårig tjej
med ”alla” möjligheter. Det är viktigt att visa vilka strukturer som gör att
Diana är dömd att stanna i Troy och hanka sig fram på dåligt betalda
anställningar. Diana adopterar bort sitt första barn för att kunna göra
något med sitt liv – men när hon blir med barn igen måste hon gifta sig. På
bröllopsfotot är hon höggravid och ser ut som om hon fått en dödsdom.
Det är ironiskt att det är just i Troy som USA:s första college för kvinnor
startade (naturligtvis inte för arbetarklassens kvinnor, för dem har det
alltid varit ungefär likadant: få barn och du är fast).
I Brenda Ann Kenneallys bilder syns inte ett uns av medömkan bakom högarna av
trasiga leksaker, adhd-diagnoser och tråkiga städjobb. Det är fuck you-ismen
som får Troys kvinnor att palla, hjälpa varandra och försörja sig och sina
barn. Och fuck you-ismen genomsyrar hela reportaget. Snarare är det männen
som skildras som offer – både för sig själva och för rättssystemet.
Projektet är, utöver genusaspekten, politiskt högaktuellt. Ännu ett bildbevis
på hur det kapitalistiska systemet behandlar sina nödvändiga underhuggare.
Sedan Troy satsade på teknologi för att tvätta bort stämpeln som
industristad på dekis har klassklyftorna bara ökat och det senaste året har
underklassens känsla av hopplöshet gått hand i hand med den ekonomiska
krisen.
Med porträtten av sin psykiskt sjuke far, som lever på handikappbidrag,
blottar Kenneally sin egen historia. ”Inget har egentligen förändrats för
underklassen sedan jag själv lämnade Troy i mitten av 1970-talet”, säger
hon. ”Samhällets budskap är: ’jobbar du hårt når du nästa nivå’ – men så är
det sällan. Möjligen kan du få råd med snyggare heltäckningsmattor. Men i
grunden är det inget som rubbas.”
Julia Svensson, journalist.