Det sveper en våg av missfoster, mardrömssyner och gengångare genom den
svenska seriekonsten just nu. Kanske beror det på framgångarna för John
Ajvide Lindqvists folkhemskheter. Eller så kanske det spökar på serieskolan
i Malmö, där Kolbeinn Karlsson, Benjamin Stengård, Lars Krantz och Kim W
Andersson alla har varit elever.
Samtliga är födda kring 1980, samtliga debuterar med skräckanstuckna
serieböcker. Där upphör också likheterna – vad gäller temperament, tematik
och teckningsstil representerar de fyra olika nyanser av svart.
Eller svart och svart. Kim W Andersson – som till skillnad från de andra i
kvartetten mer tillhör mainstream än alternativserierna – gör i ”Love Hurts”
färgglada klacksparkspastischer på olika skräckgenrer, genomsyrade av humor
och romantik. Det är underhållande, välpolerat och lättviktigt med en
feministisk touch: de starka kvinnliga protagonisterna är helt klart riktade
till tidningen ”Nemis” läsekrets där serien gått som följetong sedan 2006.
Lars Krantz och Benjamin Stengård är närmast besläktade. Bägge arbetar i
svartvitt; bägge gör fiktiva självporträtt och skildrar privata infernon med
skräckhallucinationer och psykisk sjukdom. Bägge kryddar dessutom
svartsoppan med missbildade barn.
I Krantz ”Dödvatten” tappar en man fotfästet när han överges av flickvännen.
Äckelfaktorn är hög: spyor, ruttnande lik och muterade jätteskalbaggar
staplas på varandra i en overkill av chockeffekter. Krantz är en skicklig
tecknare, men ligger obekvämt nära Charles Burns och har svårt att hålla
ihop den drygt 130 sidor långa historien.
Betydligt mer originell – och otäck – är Benjamin Stengårds samling av korta
berättelser, ”Ur djupen ropar jag till dig”. Stilen är amatörmässig, med
mycket skrafferingar, men den gifter sig oerhört väl med den lågmälda
berättartonen och skapar ett sugande obehag – som i den svart satiriska
historien ”Rede” där ett Malmöpars jakt på det perfekta hemmet och den
perfekta relationen hotas av både missbrukarna på andra sidan gatan och en
sexuellt färgad galenskap.
Det bästa till sist: Möjligen är det krystat att kalla Kolbeinn Karlssons
ekologiska surrealism för skräck, men med sina mardrömslika stämningar – med
vaga ekon av David Lynch, Lewis Carroll och Jim Woodrings barnförbjudna
fabelserie ”Frank” – är ”Trollkungen” en oroande, ond saga.
Två håriga muskelmän flyr civilisationen, hänger sig åt hedniska ritualer i
skogen och föder barn via analen. När de ska in till stan maskerar de sig
med burkor. Cowboys och indianer slaktar varandra nakna. En dvärg blir
rituellt våldtagen av ett skogsväsen på en kannibalfest.
Spekulativt? Faktiskt inte alls. Men bisarrt. Karlsson bygger ett
sagouniversum där drömmens groteska logik råder, förstärkt av bulligt
naivistiska teckningar.
Det är en enastående debut, den mest spännande under 00-talet jämte Sara
Granérs ”Det är bara lite aids”.
Mattias Oscarsson, filmredaktör på Sydsvenskan