Eller serier och serier, boken ”Det är bara lite aids” består till största
delen av en avslutad ruta per sida. Humorn är brutal, svart och
överrumplande. Teckningarna är naivistiska och grällt färglagda. Figurerna
är en korsning mellan hund och björn.
– Och lite gris, en del har trynen, säger Sara Granér när vi träffar henne
över en kopp kaffe i Mazettihuset.
Här sitter hon och tecknar i en hörna, som hon delar med kollegan Liv
Strömquist, i seriekollektivet C’est Bons lokal. Liv är etablerad sedan
länge och en fixstjärna inom den feministiska serien – Sara är debutant. Men
under de senaste åren, då hon publicerats i antologier, fanzines och Galago,
har haussen byggts upp: ”Det är bara lite aids” är årets mest omtalade debut
i Seriesverige.
Sara Granér, som är lågmäld och eftertänksam på ett sätt som står i stark
kontrast till den galghumoristiska tonen i bilderna, tar uppståndelsen med
ro.
– Det känns bra. Jag har jobbat mycket med boken och det är skönt att den blev
klar. Det är kul att folk uppmärksammat den.
Fabeldjur, från Kalle till Rocky, är en av de mest slitna konventionerna i
både barn- och vuxenserier, men Sara Granérs grisbjörnhundar (med, som hon
påpekar, väldigt dålig hy) sticker ut. Ett genomgående tema är att de stora
starka djuren med makt – läkare, lärare, föräldrar eller poliser – trycker
ner de små svaga djuren. Ofta genom helt absurda utfall och härskartekniker,
som när läraren i lågstadiet skäller på sin klass: ”Jaha, så ni går i trean?
Och hur i helvete tror ni att det kommer att gå för er om ni kommer ut i
arbetslivet och går i trean?”
– Det är ett klassiskt tema. Jag har sett skämtteckningar från 1800-talet då
det var inne med sadistisk humor där de är väldigt elaka mot djur och barn.
Kan man kalla det politiska serier?
– Man kan säkert göra väldigt många slags analyser på vad det är och vad det
inte är. Men det är roligt att folk tycker att jag har vettiga politiska
poänger. Jag ställer mig på de smås sida. Men samtidigt är det ofta väldigt
låg nivå på mina politiska kommentarer. Det är jävligt roligt att blanda
pubertal humor med ett myndighetsspråk.
Just myndighetsspråk och informationskampanjer parodieras genomgående i boken.
Ett exempel är texten till en stämningsfull bild av en älg i en skog: ”Fitta
betyder våt ängsmark. Hora betyder trevligt gryningsljus om våren och Ditt
jävla knarkarluder betyder en liten tjärn med lärkträd som speglar sig i
vattenytan och en älg som graciöst betar i förgrunden på
fornnordiska.”
– Det här är något som jag alltid tyckt varit störigt när jag sett det, som i
en broschyr på vårdcentralen. Att fitta egentligen betyder något fint och
fånigt. Det skiter väl jag i. Det är inte riktigt där som skon klämmer. Och
också att är det någon slags välmenande socialstyrelsenspråk.
Varför valde du titeln ”Det är bara lite aids”?
– Den är typisk för tonen i boken. Jag tänkte till exempel att det skulle vara
roligt om någon skulle göra ett skolarbete om hiv och slå i
bibliotekskatalogen och hitta den. På Bokmässan i Göteborg var det en som
tänkte skicka den till sin sjuka mamma – jag tror inte att hon hade aids –
så det kan vara en bra presentbok. Det är en bra titel, man reagerar på den.
Det låter som en bok som inte finns.