Galghumor på de svagas sida

Kultur & Nöjen.
Läkaren, med sjukjournalen i handen, ger besked till patienten: ”Äh, det är inte så farligt. Det är bara lite aids!” Malmötecknaren Sara Granérs serier liknar ingenting annat.

Eller serier och serier, boken ”Det är bara lite aids” består till största delen av en avslutad ruta per sida. Humorn är brutal, svart och överrumplande. Teckningarna är naivistiska och grällt färglagda. Figurerna är en korsning mellan hund och björn.

– Och lite gris, en del har trynen, säger Sara Granér när vi träffar henne över en kopp kaffe i Mazettihuset.

Här sitter hon och tecknar i en hörna, som hon delar med kollegan Liv Strömquist, i seriekollektivet C’est Bons lokal. Liv är etablerad sedan länge och en fixstjärna inom den feministiska serien – Sara är debutant. Men under de senaste åren, då hon publicerats i antologier, fanzines och Galago, har haussen byggts upp: ”Det är bara lite aids” är årets mest omtalade debut i Seriesverige.

Sara Granér, som är lågmäld och eftertänksam på ett sätt som står i stark kontrast till den galghumoristiska tonen i bilderna, tar uppståndelsen med ro.

– Det känns bra. Jag har jobbat mycket med boken och det är skönt att den blev klar. Det är kul att folk uppmärksammat den.

Fabeldjur, från Kalle till Rocky, är en av de mest slitna konventionerna i både barn- och vuxenserier, men Sara Granérs grisbjörnhundar (med, som hon påpekar, väldigt dålig hy) sticker ut. Ett genomgående tema är att de stora starka djuren med makt – läkare, lärare, föräldrar eller poliser – trycker ner de små svaga djuren. Ofta genom helt absurda utfall och härskartekniker, som när läraren i lågstadiet skäller på sin klass: ”Jaha, så ni går i trean? Och hur i helvete tror ni att det kommer att gå för er om ni kommer ut i arbetslivet och går i trean?”

– Det är ett klassiskt tema. Jag har sett skämtteckningar från 1800-talet då det var inne med sadistisk humor där de är väldigt elaka mot djur och barn.

Kan man kalla det politiska serier?

– Man kan säkert göra väldigt många slags analyser på vad det är och vad det inte är. Men det är roligt att folk tycker att jag har vettiga politiska poänger. Jag ställer mig på de smås sida. Men samtidigt är det ofta väldigt låg nivå på mina politiska kommentarer. Det är jävligt roligt att blanda pubertal humor med ett myndighetsspråk.

Just myndighetsspråk och informationskampanjer parodieras genomgående i boken.

Ett exempel är texten till en stämningsfull bild av en älg i en skog: ”Fitta betyder våt ängsmark. Hora betyder trevligt gryningsljus om våren och Ditt jävla knarkarluder betyder en liten tjärn med lärkträd som speglar sig i vattenytan och en älg som graciöst betar i förgrunden på fornnordiska.”

– Det här är något som jag alltid tyckt varit störigt när jag sett det, som i en broschyr på vårdcentralen. Att fitta egentligen betyder något fint och fånigt. Det skiter väl jag i. Det är inte riktigt där som skon klämmer. Och också att är det någon slags väl­menande socialstyrelsenspråk.

Varför valde du titeln ”Det är bara lite aids”?

– Den är typisk för tonen i boken. Jag tänkte till exempel att det skulle vara roligt om någon skulle göra ett skolarbete om hiv och slå i bibliotekskatalogen och hitta den. På Bokmässan i Göteborg var det en som tänkte skicka den till sin sjuka mamma – jag tror inte att hon hade aids – så det kan vara en bra presentbok. Det är en bra titel, man reagerar på den. Det låter som en bok som inte finns.

Debutboken ges ut på Ordfront

Namn: Sara Granér, 27 år.

Bor: I Malmö, uppvuxen i Lund.

Aktuell med: Debutboken ”Det är bara lite aids” (Ordfront) samt medverkar i ”Dotterbolaget Antologin” (Doob Förlag).

Författare: Mattias Oscarsson
Publicerad 3 november 2008 13.12
Uppdaterad 3 november 2008 13.12

Kultur & Nöjen
Bloggar
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu