Är Hitler det nya svarta?
Just när vi lärt oss att Mörkrets Furste numera finns i Libyen, då fick vi en
ny. I form av en svårt berusad modeskapare.
Senaste nytt i Gallianogate är fredagens Diorvisning, utanför Musée Rodin i
Paris. Minus John Galliano. Det som hänt hade varit ”en fruktansvärd pärs”,
förklarade modehusets vd Sidney Toledano i sitt inledningstal. När paraden
av romantiska grungeflickor var över tog husets sömmerskor emot applåderna.
Utanför porten stod en sista anhängare med ett plakat: ”The king is gone”.
Catwalken som begravning: en makaber repris av den postuma Alexander
McQueen-visningen för precis ett år sedan, efter modegeniets självmord.
Lika självmördad är Galliano, varumärket skjutet i sank. Åtal väntar senare i
vår, i värsta fall fängelse. Allt på grund av ett 38 sekunder långt
Youtube-klipp. Det är också vad modevärlden har handlat om den senaste
veckan. Inte om de rafflande kjol-ellipser som just visats i Milano. Inte
om den plötsliga retrofeber som härjat från Manhattan till Louvren. Inga
kjollängder, midjor, byxtyper. Tre veckor in på visningssäsongen handlar
allt om den där filmade halvminuten på kafet La Perle i Marais, Paris. Där
Galliano mötte sin nemesis: två italienskor och en mobilkamera.
”Jag ÄLSKAR Hitler, och folk som du skulle varit döda idag. Din mamma, dina
förfäder, skulle fucking GASATS och DÖTT.”
De orden är redan så gott som bevingade. I klippet sluddras de fram av en
ensam figur, underligt klädd i svart gycklarkrage, drinken parkerad under
näsan. Blicken är stel, tänderna blottade som på en retad apa. Det ser ut
som Galliano. Men är det Galliano?
Tanken på Galliano som ensam sluddrare är inte omöjlig. Mannens knarkbesvär är
väl kända. Tanken på modeskaparen som smygnazist är befängd. Uppgifterna om
arresteringar och rasistiska smädelser är bara inte kompatibla. Inte med den
queer-chica zigenare han gjort till sin persona. Inte med hans verk, heller.
Som modeskapare hör Galliano till alkemisterna: en dräkthistoriker som mixar
sin egen makalösa cocktail av haute couture och gatumode, det barocka och
perversa. Han har iscensatt spektakulära visioner av ikoner som Pocahontas
och Anne Boleyn, venetianska prinsessor och mongoliska krigare – men också
romer och hemlösa. ”Jag har kämpat i hela mitt liv mot fördomar, intolerans
och diskriminering, vilket jag själv utsatts för. I allt jag gjort har min
inspiration varit att förena människor av varje ras, tro, religion och
sexualitet”, hävdar Galliano själv i ett eget pressmeddelande, publicerat i
veckan.
Säkert är att dramat på La Perle är ett hån mot dem som hjälpt honom på vägen.
Mecenaten Sao Schlumberger lånade ut sin våning på Rue Férou till den
utfattige Galliano, hösten 1994. Visningen som hölls där blev hans
genombrott. Den nyligen avlidna societetsdamen Dodie Rosekrans var hans
första och viktigaste haute couture-kund. Båda var judinnor. ”Utan hennes
beskydd och uppmuntran vet jag inte var jag hade varit idag”, sa Galliano
senast i januari om Rosekrans, till Harper’s Bazaar. ”Hon öppnade dörrarna
till ett rike bortom mina vildaste drömmar.” Det gjorde även judiske Sidney
Toledano. Under sina femton år tillsammans förvandlade de huset Dior till
ett lyximperium. Bara i fjol ökade omsättningen med femton procent, till
hisnande 826 miljoner euro. Så vem är det Galliano egentligen velat gasa
ihjäl, alla som känt och närt honom – eller sig själv?
I modevärlden lutar många åt det senare. Herald Tribune-pennan Suzy Menkes har
skrivit om branschens mördande tempo, som ska ha krossat den sköre
kreatörens psyke. Andra spekulerar i om den svassande hovkulturen kring
Diors guldkalv kan ha fått honom att tappa huvudet. Paralleller har dragits
till Yves Saint Laurents och Alexander McQueens tragiska öden. ”Sex and the
City”-stylisten Patricia Field har sagt till alla som vill lyssna att hennes
vän i själva verket spelat upp en fars, teatralisk som han är. Om Galliano
verkligen är en Hitler-lover så har han varit bra på att dölja det. Bättre
än nazikollaboratören Gabrielle Chanel. Eller Emilio Pucci,
fascistpolitikern som satt i italienska parlamentet. Ingen av dem gjorde
avbön.
I onsdags lämnade den utskämda designern Frankrike. På rehab, sägs det. Men
frågorna hänger kvar i luften. Är en comeback ens möjlig? Vart ska Dior ta
vägen – och det Diorkontrollerade signaturmärket, Galliano? Vad ska hans
namn betyda hädanefter: ”jag ÄLSKAR Hitler”? De där orden har förgiftat
garderober, dofter, väskor. De riskerar också att bli Gallianos eftermäle.
Mer så än alla bias cutskurna sagoklänningar, barockhäxor och deliriska
cabaretkvinnor som han någonsin skapat.
Salka Hallström Bornold
modejournalist och författare