Rytmisk soul med lite av den nordiska melankolin. Så beskriver Magdalena
Konefal sin musik. Hon gillar kontraster, och för att behålla retrokänslan i
produktionerna mixar hon moderna poppiga melodier med gamla ljud och
samplingar. Knastret från en vinylskiva kan blandas med trumljud och
syntbas. Idéer till stämningen hämtas från David Lynchs värld.
– Jag gillar känslan som finns i ”Twin Peaks”, den är påtaglig och direkt.
Under det vanliga finns något väldigt suggestivt.
När Magdalena Konefal gör musik i sin studio i Stockholm vill hon vara äkta
och ärlig mot sig själv. Därför rensar hon bort idéer om förväntningar
utifrån – även om det finns en kommersiell förväntan att fylla som musiker.
Händelser i vardagen, som en film, en resa eller andras musik, inspirerar till
tonsättning. Ibland händer det att hon komponerar på beställning, men
musiken skrivs alltid före texterna eftersom melodierna bestämmer vad låten
ska handla om.
Själv lyssnar hon på musik som väcker nostalgi, som Aretha Franklin och Stevie
Wonder, men också på samtida artister.
– John Legend tilltalar mig för att han gör kompositioner som är naturliga med
mycket själ i, medan Gnarls Barkley har ett modernt oldschool-uttryck.
Eftersom Magdalena Konefal är uppvuxen i en jazzfamilj har musiken alltid
varit ett naturligt inslag i hennes liv. Både genom sånglektioner, resor och
längre utlandsvistelser. Under två år studerade hon afroamerikansk musik på
Fridhems folkhögskola i Svalöv med sång som huvudinstrument.
En längre vistelse i Sydafrika har också satt avtryck i Magdalena Konefals
musikaliska utveckling.
– I ett land som präglats av politiska motsättningar och våldsamheter har
musiken varit nödvändig för att berätta om erfarenheter. Vistelsen där fick
mig att inse att jag också vill beröra människor, och inte ha så långt
mellan livet och det musikaliska uttrycket. Därför är det inte så viktigt
för mig att ha en utstuderad image.