Med tanke på den särställning som ordet ”arbete” har, den svenska sekulariserade motsvarigheten till hinduismens heliga ko och katolicismens bikt – och detta oavsett om arbetsuppgifterna fyller någon funktion eller ej, Saab är ett exempel, är det inte otänkbart att Fredrik Reinfeldt ser sitt uttalande om en höjd pensionsålder till 75 år som en belöning snarare än hur det mottogs: som en kollektiv bestraffning.
Intressant är att statsministern baserade sitt förslag på en prognos (eller om det var ett horoskop) om att befolkningens medellivslängd ökar, en allt större del av oss kommer att leva tills vi blir 100 år.
Det är förstås svårt att argumentera mot sådana hard facts. Men vad är det som säger att ett världskrig inte kommer emellan? En virusepidemi? En global kärnkraftsolycka? Det är 52 år tills jag fyller 100. Det är längre tid än klimatforskarna ger mig.
I denna föränderliga värld är det inte otänkbart att vi om tjugo år ställs inför nya alarmerande prognoser: vi kommer att leva till vi blir 180 år. Vi får gå i pension när vi fyllt 155. Vårdbiträdet som sköter om mig är 142 år. Hennes son, som precis gått ut gymnasiet, är 107. Han har inte haft barnbidrag sedan han fyllde 85 år men han är glad ändå; amorteringen på studielånen beräknade på en 180 årig livslängd är bara 50 kr i kvartalet.
Så kan man också räkna.
Magnus Ödmark