Ingen afrikansk författare får ännu stå fri från att vara representant. Petina Gappah förväntas alltså i alla lägen berätta om Zimbabwe, förklara Zimbabwe, skildra Zimbabwe.
– Och det vill jag ju i och för sig. Men sådana där tematiska inlåsningar kan bli problematiska. Jag är alltid ”afrikansk kvinnlig författare”. Det handlar inte om Petina, det handlar om ”den afrikanska skrivande kvinnan”. Det är irriterande.
Petina Gappah påpekar att hon själv inte läser på det sättet heller:
– Jag läser inte ”en dansk författare”, jag läser Peter Høeg. Jag läser inte ”en svensk författare”, jag läser Henning Mankell. Så det här med ”Zimbabwes röst” vill jag gärna slippa. Dessutom är ”Zimbabwes röst” en radiostation, säger Petina Gappah med ett hastigt uppbubblande skratt.
Med sin första bok, novellsamlingen ”Sorgesång för Easterly”, har Petina Gappah fått ett europeiskt genombrott. Hon bor själv i Schweiz, där hon sedan mer än tio år är verksam som advokat.
– Jag är väldigt osäker på om jag vill återvända. Jag har en sexårig son, och jag gillar inte tanken på att han ska bli en typiskt zimbabwisk man, som bara ser kvinnor i olika roller och inte som jämlikar. Vi får väl se. Jag har varit borta så länge att landet blir som en bekant, som en gång i tiden var en vän, men som jag inte riktigt känner längre.
Zimbabwe är annars inte det hopplösa fall omvärlden lätt tror:
– Det finns skäl att känna hopp och optimism. Det är ett land av motsägelser. Jag köpte en liten flygel en dag. Det går, det kan man. Det går att få snabbt internet – men folk svälter samtidigt. Det finns massor av vita, ändå läser man hur vita fördrivs ur landet.
Petina Gappah valde att börja sin bana med en novellsamling, inte minst för att försöka fånga sin egen vilja och riktning: Vilken sorts historier behöver berättas?
– Berättelser om Zimbabwe behövs, och om Schweiz i framtiden. Jag behöver en verklighet, jag tjuvlyssnar mycket. Jag såg en rubrik, berättelsen om en man som dansar ihjäl sig. Han dansade och föll död ner. Jag var så tagen. Jag skrattade och blev ledsen. Hur skulle jag skriva den mannens liv?
Nästa år kommer Petina Gappahs första roman, ”The book of memory”. De sista kommatecknen ändras den här veckan.
– Och den blir det konstigaste jag nånsin kommer att skriva. Det är rena fantasier. Men jag vet inte hur jag ska kunna berätta om den utan att avslöja hur den utvecklas.
Petina Gappah följer internationell politik noga, och häpnar, tacksamt, över den svenska inriktningen på biståndet till Zimbabwe, som till stor del handlar om kulturfrågor. Och nyligen åt hon middag med en svensk diplomat och hans familj.
– Men han var så snygg att man inte kunde titta rakt på honom. Det var som en solförmörkelse, man måste titta lite bredvid för att inte bli blind.
Hon lägger upp ännu ett stort Gappah-skratt.
Hennes tvååriga tjänstledighet – projekt författarskap – har just inletts. Det blir som en semester:
– Jag skriver egentligen bättre när jag jobbar som vanligt. Nu har jag ingen struktur. Livet är en semester. Jag läser böcker i stället.
Just nu särskilt George Orwell.
– Han får mer och mer inflytande över mitt liv. Och han visar mig vägen! Han sa att han ville göra konst av politiskt skrivande. Där, tänkte jag. Där har vi det.