I mer än ett halvsekel behärskade Georg Oddner de enda världsspråk vi
känner: musik och fotografi. Som bildmakare tillhörde han de allra främsta.
Som fotograf balanserade han mellan det dokumentära och personliga. ”Det
finns ett element av dikt i all verklighet och det är det jag vill fånga”,
sa han en gång och konstaterade att tiden är den stora gåtan, den som det
inte går att tränga in i.
Georg Oddners mellannamn Mirskij (fredlig) avslöjar en lite okänd sida av
den kände fotografen, att han var halvryss. Som barn avskydde han allt
ryskt, ville inte vara annorlunda. På sin ålders höst var ”bolsjevikungen”
ledsen för att han inte utforskat mer.
Han föddes i Stockholm 1923. Modern hette Julia Karabonowa och var gladlynt
och ”snabbfotad som en dansös”. Fadern var hennes raka motsats. Han hette
Carl E Ohlsson och tog sig namnet Oddner. Han var läroverkslärare, blyg och
tillbakadragen, men hade humor.
I barndomsbagaget fanns mycket konst och bildning, men också upplevelsen av
en splittrad uppväxt och misslyckad skolgång. Han tog aldrig realen, fann
istället glädje i musiken och blev jazztrummis i Putte Wickmans sextett och
varvade jobb på försäkringsbolag med kvällsstudier på Konstfack.
En utspilld tuschflaska på en just avslutad ritning av en kub fick honom att
resa sig och lämna skolan för att aldrig komma tillbaka. 1950 bestämde han
sig för att satsa på fotokonsten, sålde allt han ägde och hade, inklusive
trummorna, och köpte en enkel biljett till USA för att med hjälp av ett
introduktionsbrev från Sten-Didrik Bellander bli assistent till den store
New York-fotografen Richard Avedon.
Det var en Avedonbild av en balettdansös som knyter sitt ena skosnöre som
något år tidigare hade öppnat Oddners ögon och fått honom att inse
kompositionens betydelse, inte minst mellanrummets.
Georg Oddner hade kunnat stanna i USA, men ville hem. Han valde Malmö för
att han var rädd för att ”återfalla till jazzen”, hitlockad av reklammannen
John Melin som lovade jobb på Telegrambyrån.
1952 öppnade Georg Oddner egen studio och varvade reklam, mode och
reportage. Tillsammans med Marianne Höök reste han 1955 på den första
charterresan till Sovjetunionen. Turist var då ett okänt ord och att resa
omkring för att resa omkring en besynnerlig tanke i ett land där
nyttoaspekten var det centrala.
Deras reportage i Veckojournalen väckte internationell uppmärksamhet och
Oddner fick erbjudande om medlemskap i den ansedda fotografgruppen Magnum,
men avböjde. Han föredrog Malmö före Paris, men fortsatte att resa ut i
världen – till Peru, Vietnam, Indien, Japan, USA, Chile, Spanien och Kina –
och lyckades med åren med konststycket att bli profet i sin egen stad.
Det har sagts att Georg Oddner strövade in i fotografins värld planlöst och
avsiktslöst, men han visste vad han sökte. Få kunde som han i ord och bild
förklara och förverkliga det fotografiska illusionstricket.
1957 fick han som första fotograf ställa ut på Malmö konstmuseum och året
därpå var det dags för Lunds konsthall, nu tillsammans med nio kolleger i
den nybildade gruppen Tio Fotografer vars betydelse för svensk fotografi
inte kan överskattas.
Georg Oddner tyckte om att ställa ut. Det var, sa han, ett bra sätt att visa
de bilder som tidningarna valt bort. Dessutom tyckte han om att smyga
omkring och lyssna på folks kommentarer. ”Det är underbart att se människor
betrakta en bild man tagit, inte bara titta på den.”
Nästan alla hans bilder handlar om möten med människor. De som var okända
blev många gånger kända tack vare Oddner. Ofta som ikoner som ”fåraherden”,
”mannen med boken” och ”flickan i templet”, men också upptäckta på riktigt
som Anita Ekberg. I början av femtiotalet hade Georg Oddner svårt att hitta
modeller till modejobben i Malmö. Någon tipsade om ”en stor smaskig blondin”
och de fann varandra. Trots den visuella glansen var det hennes breda
skånska som gjorde det mest förbluffande intrycket, har han berättat.
När Anita Ekberg i våras var på studentafton i Lund avslöjade hon på
eftersitsen vad det var som fick henne att en sista gång besöka Sverige – en
”dejt” med Georg Oddner. Kvällen efter mötet med Lundastudenterna åt de två
en middag på Kramer, hotellet i Malmö där ”Jojje” 1955 tog bilderna som
gjorde att Hollywood fick upp ögonen för Fröken Sverige. I ett halvsekel
hade de talat om att äta den där middagen, sa hon, glad att äntligen få
tacka sin upptäckare.