Men den kompakta inramningen gör arrangemanget till en komfortabel
tillställning – den månghövdade publiken glider smidigt mellan de olika
scenerna, och programmets struktur, där varje komiker får ungefär tio
minuter på sig, gör att även om man råkar ut för någon mindre imponerande
skämtare dröjer det inte länge förrän det står en ny förmåga på scen.
Timlånga pass med snabbt mingel och bensträckning däremellan. Det är humor
på löpande band, och stämningen är uppsluppen och entusiastisk. Måndags
morgon känns långt borta.
Även formmässigt har festivalen en tydligare inriktning än sin yngre namne i
Lund – det är ur den klassiska ståuppkomiken i klubbmiljö som evenemanget
sprungit, och det är denna renodlade form som står i centrum. En person, en
mikrofon. Överlag premieras den gimmickbefriade humorn - komiker kan
presenteras som “gotlänningen” eller “HBT-personen” men själva akterna går
bortom stereotyperna. Det är en befriande trend.
Under det inledande passet blandas välkända namn som Zinat Pirzadeh och Jonas
Gardell med yngre stjärnor som Martin Lagos, och under rubriken “Nästa
generation” presenteras ett gäng lovande komiker, däribland Södra
Sandby-sonen Henrik Mattisson, som blir ett namn att lägga på minnet.
Publiken trivs, och stämningen når en febertopp när Robin Paulsson gör ett
oannonserat inhopp på en av de mindre scenerna. Energin förvaltas på ett
utmärkt sätt av Ann Westin och Kristoffer Appelqvist. Den sistnämnda är
möjligen festivalens stora behållning, med sina hemvändande anekdoter om ett
förflutet Malmö som både är syrligt träffsäkra och halsbrytande roliga.