I en tidig Kalle Anka-film, "Self Control" från 1938, softar en nöjd Kalle i
hängmattan och lyssnar på radion där en professor Glad lär ut hur man
bemästrar sin ilska:
”Har DU någonsin tappat kontrollen?” frågar professorn i etern och Kalle
skakar med eftertryck på huvudet. Tappa kontrollen? Jag? Nej, aldrig!
Så länge Kalle inte sätts under press är han en glad kille men han reagerar på
provokation genom att bli fly förbannad. Professor Glad vill lära honom att
i stället skratta och räkna till tio.
Efter att ha utsatts för extrem press – en hysterisk höna, en elak hackspett,
tonvis med fallande äpplen – bryter Kalle ihop och hulkar att han inte orkar
mer. Tröst vore på sin plats men Professor Glad bara fortsätter tralla:
”Skratta och räkna till tio!” Och Kalle spottar upp sig och slår sönder
radion.
Idag har terapeutiska mediabudskap à la professor Glad om förnöjsamhet i alla
lägen utvecklats till en lukrativ massindustri. TV, tidningar och internet
coachar oss ur alla tänkbara aspekter. Coachingens drottning i Sverige heter
Mia Törnblom vars monomant upprepade budskap – öka din självkänsla! –
uppskattas tack vare sin folklighet.
Här finns inga teorier, inga analyser, inga studier, inget som helst
akademiskt krångel, bara en glad tjej som peppar till positivt tänkande.
Genom hennes budskap ekar den samtida psykologins huvudslogan: Uppfattar du
inte ett problem, då finns det inget problem.
Kalle Anka uppfattar saker som problem. Psykologen och mediacoachen professor
Glad vill att han slutar med det. Han förväntas hantera sin aggressiva
reaktion på stress med hjälp av ett slags proto-KBT.
KBT, kognitiv beteendeterapi, hjälper verkligen många. Hustrumisshandlare,
missbrukare och andra som fastnat i destruktiva livsmönster får verktyg att
bryta dem. Fint, men om KBT och coaching i stället börjar tillämpas för att
människor ska godta oacceptabla förhållanden, arbeta när vi borde vila och
slappna av mentalt när vi borde tänka och analysera?
De förskräckande konsekvenserna blir tydliga om förhållningssättet lyfts från
individ- till samhällsplanet. Miljökris? Terrorism? Avdemokratisering? Inga
problem! Skratta och räkna till tio!
Tycker du något är fel är det du och inget annat som ska ändras. Coaching av
ledsna, rädda och arga medborgare för att få dem att sluta vara allt detta
är i bästa fall ett lovvärt effektiv metod för att få människor på fötter, i
värsta fall ett totalitärt försök till optimering av människomaterialet.
Strömlinjeforma oss så vi inte sticker ut och sätter käppar i tillväxthjulet,
peppa oss att bli maximalt effektiva konsumtions- och produktionsmaskiner
som utan knot godtar orimliga villkor i stället för att reagera! I filmen
"Clock Watcher" från 1945 arbetar Kalle på paketinslagningen på ett varuhus
och plågas kontinuerligt av glada sånger om vinstmaximering och lojalitet
med företaget, levererade ur en megafon som han till sist demolerar. Den
tidige Kalle Anka är rebell på gränsen till revolutionär och Walt Disney
Studios under första halvan av förra seklet var något på spåren.
En strid ström av coachinglitteratur av skiftande kvalitet, ofta med
förkortningen ”KBT” på omslaget, forsar idag ut på marknaden. KBT tycks på
ett närmast magiskt vid kunna hjälpa mot allt från övervikt till sömnlöshet,
och varför inte? Att ta makten över sin tillvaro med hjälp av träning i
medveten närvaro, att iaktta inre och yttre skeenden sakligt och behärskat i
stället för att hjälplöst få ett anfall à la Kalle Anka så fort något går
snett – det kan väl inte vara fel?
Kvaliteten på KBT-litteraturen skiftar enormt, från professor Glad-nivå till
toppklass. psykiatern Åsa Nilsonnes självhjälpsbok från 2004, ”Vem är det
som bestämmer i ditt liv?”, är lika uppskattad som sympatisk. Nilsonne är
långt ifrån den enda som på senare år med framgång har skrivit böcker om
medveten närvaro, mindfulness, en buddhistiskt inspirerad hållning som i
väst tillämpas i nya syften.
Buddhisten vill slippa bindas av det materiella, västerlänningen vill bindas
så hårt som möjligt till det genom att medvetet närvarande i varje läge
kontrollera och manipulera det för maximerad personlig vinning.
Ledarskapsutvecklaren Robin Sharmas internationella bästsäljare är ett
praktexempel på hur buddhistiska idéer gjuts om för att passa rika
högpresterande västerlänningar. Sharma slog igenom 2006 med boken ”Munken
som sålde sin Ferrari” där en utsliten advokat gör just detta, far på
semester till Himalaya, träffar gurus och återvänder till råttracet tränad i
självdisciplin och positivt tänkande. Skratta, räkna till tio och köp en ny
Ferrari! Inga problem!
Sharma är näringslivets älskling. Hans nya bok ”Vem gråter vid din grav?”
levererar råd av typen ”Stig upp tidigt”, ”Drick färskpressad juice”,
”Betrakta din dag som ditt liv” och ”Ta ett barn till din förebild”.
Liknande tillrop ur ”Munken som sålde sin Ferrari” kan jag mot betalning få
levererade dagligen i min iPod. Kalla mig störd, men råkar de krocka med ett
ovanligt pressat livsläge är risken överhängande att jag liksom Kalle får
ett raserianfall och demolerar megafonen.
Vem som helst idag kan utan legitimering eller certifiering kalla sig coach
och tjäna pengar på det självpåtagna uppdraget att med hjälp av KBT,
mindfulness och annat drilla medborgarna i själv- och omvärldskontroll. Om
jag var en seriös coach – de finns i tusental – skulle jag känna ett
skriande behov av ogräsrensning i undervegetationen. I stället tillhör
tankeläsare, hobbyhypnotisörer och allsköns nöjesfältspatrask de mest
framgångsrika på coachingmarknaden.
Ett fenomen som Henrik Fexeus bär syn för sägen, eller? Fexeus gjorde
succégenombrott för ett par år sen med boken ”Konsten att läsa tankar” och
följde upp med den provocerande titeln: ”När du gör som jag vill”.
Att medvetet och kyligt iaktta och manipulera skeenden och människor i stället
för att glömma sig själv och interagera med dem, det är en hyfsad definition
både av västerländsk mindfulness och psykopati. Mindfulness och kognitiv
självkontroll överlappar psykopatiska tankmönster på ett sätt som känns
symptomatiskt i en tid när det konstaterats från flera håll att psykopater
har större förutsättningar än andra att bli vinnare, i arbetslivet liksom i
politiken.
Men Fexeus bok smälter inte helt in i floran av böcker som praktiskt och
okritiskt beskriver hur du blir en bättre psykopat. I vissa stycken är den i
stället en handledning i motstånd mot psykopatiseringen av samhällslivet:
”Vem äger dina tankar? Från att du slår upp ögonen på morgonen till att du
somnar på kvällen utsätts du för en oändlig ström av försök till övertalning
och påverkan. Varje gång du slår på radion, öppnar en bok eller går in i en
butik, försöker någon plantera idéer i ditt huvud. Skillnaden mellan att
sälja Pepsodent och Fredrik Reinfeldt är kanske mindre än du tror.”
Plötsligt hörs en motröst mot coachingens privatisering av självet som innebär
att alla problem är dina problem. Fexeus påstår att det pågår ett krig om
våra hjärnor. Han har en poäng.
Maria Küchen, författare och kritiker