Richard Curtis är trevlig på ett sätt som bara britter kan vara. Faktiskt
påminner han om en av sina egna filmer: varm, ödmjuk, trevligt skämtsam och
kamouflerad med ett så alldagligt utseende att man genast glömmer bort att
man sitter mittemot en de mest effektiva vinstmaskinerna i filmvärlden.
Men det finns en allvarligare sida – Richard Curtis är dessutom är grundare av
välgörenhetsorganisationen Comic Relief som har dragit in hundratals
miljoner de senaste 20 åren.
– Jag har två jobb. Med Comic Relief fokuserar jag på det svåra och
outhärdliga på ett praktiskt sätt. I mitt kreativa liv vill jag bara göra
glada filmer, och oroar mig för att de ska bli för mörka. Min favoritfilm är
”White Christmas”, men en annan favorit är faktiskt ”Lilja 4-ever”, en av de
hemskaste filmer som gjorts.
Richard Curtis fans behöver inte oroa sig – några Moodysson-influenser märks
inte i den nya filmen ”The Boat That Rocked”, en solig feelgood-komedi om
ett gäng dj:s på 60-talet som utmanar konservativa BBC genom att sända
rockmusik dygnet runt från ett skepp i Nordsjön.
Med på skutan är en förstklassig ensemble: Philip Seymour Hoffman, Nick Frost,
Ryhs Ifans och Bill Nighy, som minns verklighetens piratsändningar mycket
väl.
– Alla lyssnade till piratstationerna, 22 miljoner varje dag. Det var ungefär
hälften av befolkningen. Det känns konstigt nu, det är som att prata om
medeltiden, men man kunde inte få tag på skivor. Jag gillade soul på den
tiden, och lyckades du få tag på en amerikansk importskiva var du så ...
cool.
Richard Curtis har inte gjort någon utförlig research på radiopiraterna, även
om en del bygger på verkliga händelser. Det han framförallt vill med filmen
är att fånga den översvallande glädje som finns i bra popmusik. Soundtracket
innehåller 62 låtar från mitten av 60-talet, från Stones till Isley Brothers.
– Popmusik är ett stort plus i våra liv och får oss att må bättre. Jag vill
att folk ska tänka på det. Vi ska vara glada att vi lever nu – för hundra år
sedan fick man kanske bara höra en gräslig kör eller en kille som spelade
mandolin.
Bill Nighy:
– Det är inget försök att göra en historiskt dokument. Det är en skamlös
ursäkt för att få dig att skratta och spela Richards favoritmusik. Jag är
inte nostalgisk. Jag tycker inte om när folk i min ålder säger till yngre
människor att det var bättre förr. Det stämmer inte, det fanns bra dagar och
dåliga. Det gjordes en del fruktansvärd musik på 60-talet, men också musik
som är bland det bästa som någonsin gjorts.
”The Boat That Rocked” skiljer sig från Curtis tidigare filmer genom sina lösa
berättarstruktur och avsaknaden av romantik. Det här är en film om male
bonding till sjöss.
– Men ”Notting Hill” eller ”Fyra bröllop” är också gruppfilmer. Visst, på
affischen är det kanske bara Julia Roberts och Hugh Grant, men filmen
handlar mer om alla vännerna runt omkring dem. Vänskap är den röda tråden i
mina filmer. Jag tror det roligaste man någonsin får se är sina egna vänner,
i fin form, lätt berusade klockan elva på kvällen, då de retas och driver
med varandra. Det är den stämningen som jag försöker återskapa, säger
Richard Curtis.
På 60-talet fanns det radiopirater. Idag finns det internetpirater. Hur
mycket funderade du över parallellen?
– Inte så mycket. Idag har blivit musiken blivit mer privat, eftersom man
lyssnar på sin ipod. Men samtidigt finns det enormt mycket festivaler och
konserter. Egentligen vill folk idag ha samma sak som man fick av de här
dj:arna: att man lyssnar på samma musik tillsammans.