Stevie Wonder
Parken, Köpenhamn 16.7
På papperet var det trettio år försent, men detta papper krympte ihop och
bröts ner till aska allra senast i bandets andra nummer, den lika eleganta
som framfusiga tåspetsreggaen ”Master Blaster” från det där albumet ”Hotter
Than July” som 1980 avslutade den då blott 30-åriga veteranens storhetstid
som innovativ skivartist.
Men läs vidare på papperet, innan det brinner upp. Där står något om nostalgi
och trötta gubbar och bäst-före-datum – sorry, det är redan fullständigt
oläsligt – och om att man inte kan återskapa det förflutna. Lyckligtvis är
det inte alls vad Stevie Wonder försöker göra; när den generöst tilltagna
konserten är som bäst använder han sina gamla låtar till att i samspel med
grymt precisionssäkra delikatessmusiker spela intrikat svängmusik utan att
för ett ögonblick tveka när det är dags att kliva ner i den snuskiga funken
eller att för den delen haka fast i de sockervaddsmoln av gullig popmusik
som också är en del av hans identitet och historia. De gör musik ihop, i
realtid, inför våra ögon.
Men det är den äldre repertoaren som gäller. Faktiskt spelar han bara tre
låtar som är nyare än ”Hotter Than July”. En av dem är inledningsnumret ”My
Eyes Don't Cry”, en oförtjänt bortglömd låt – inser jag nu – från 1987 års
så lättglömda album ”Characters”. Han äntrar scenen beväpnad med en keytar,
ett elektroniskt mellanting av keyboard och gitarr som på 1980-talet
användes för att skrämma iväg rocksekterister, jazzpuritaner och
soulklassicister men som fungerade utmärkt för att samla masspubliken och
väcka teknikfantasternas nyfikenhet.
I mer typiska stunder sitter han vid sin clavinet, det ultimata funkklaveret,
och pumpar ut genialiskt enkla riff som är effektiva nog att matcha blåsarna
även när de lämnar tandemriffandet och tar sig den typen av friheter vi
brukar kalla jazz. Sättet att växla mellan det slicka och det utagerande är
grymt imponerande.
Före "Living For the City" håller han en rättmätigt indignerad predikan om den
svårutrotade rasismen, men annars går han in för att förmedla glädje, dans
och samförstånd – nog så effektiva botemedel mot den misstänksamhet som
ingen rasism kan leva utan.