Filip Hammar och Fredrik Wikingsson behövde bara knattra ned pressmeddelandet
om sin nya tv-serie ”Nittileaks” som har premiär i vår.
Radioprogramledaren Tara Moshizi högg direkt. Tillsammans med
Rättviseförmedlingen försökte P3 Populär inspirera Filip och Fredrik till
ökad könsbalans i deras totalmanliga 90-talsshow.
Wikingsson replikerade: ”Vill poängtera att vi KÄNNER TILL KVINNOR. Vi har
frågat drivor av kvinnor.” Samt ”Jag skiter i kön, jag skiter för GUDS skull
i perfektion, men jag vill att det ska bli BRA”.
Efter Filip och Fredriks Oscarsgala i Kanal 9 häromdagen, reagerade SVT:s
Sofia Benholm på att de lyckades få allt att handla om killar. Att de hellre
såg att Helena Bonham Carter fick statyetten för Bästa kvinnliga biroll
eftersom de gillar hennes man Tim Burton.
Parets popularitet eskalerade snabbt efter att ”Ursäkta röran” stoppades av
TV4 år 2002. Kritiken, mot till exempel deras Piff och Puff-artade flams och
trams, eller att programmet ”Sverige skönaste typer” var en freakshow, har
allt som oftast, likt kritiken mot Alex Schulmans bloggande, lindats in i
att ”egentligen är de begåvade journalister”.
Populariteten är inte obegriplig. Men Filip och Fredrik har dragit sitt
folkliga killfniss så långt att alla kvinnor tackar nej till deras program.
Jag minns en intervju i Dagens Nyheter där Filip och Fredrik avslöjar sina
aspirationer på att upptas i den svenska medie- och humoreliten. De önskar
om fyrtio år samma respekt som Hasse Alfredson. Dagen då Fredrik Strage
hyllade deras Gary Busey-program började de kröka vid lunch. Och deras
omöjliga dröm: översteprästen Andres Lokkos gillande.
Inför ”Nittileaks” kretsar snacket kring Henrik Schyffert och Felix Herngren.
Och det går att dra slutsatsen att Filip och Fredrik är två
bekräftelsetokar som inte riktigt får uppskattning på det sätt de vill.
Vilket kanske är mekanismen bakom deras tillsynes maniska produktivitet –
att de inte vågar luta sig mot sina miljoner ett tag och fundera över hur de
ska kunna utvecklas.
För problemet är ju inte institutionen Filip och Fredrik ensam, utan det
branschtypiska fenomen de symboliserar – framgångsrika men lite osäkra män
som fjäskar uppåt, sparkar nedåt och kommer undan med att bara kredda andra
män.
Rättviseförmedlingen, som jobbar med att hitta experter från
underrepresenterade grupper, är ett tecken på en växande opinion mot just
det här. Tiden har kommit då mediakvinnor inte längre håller inne med sitt
genusraseri. Vilket också är en signal till yngre mediakillar: det här
håller inte.
Julia Svensson
medarbetare på kulturredaktionen